Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Adam McKay
I rollerna: Christian Bale, Amy Adams, Steve Carell, Sam Rockwell, Alison Pill
BETYG: FYRA
Premiär 2019-01-11
Att skådespeleriet är riktigt starkt i Vice behöver knappt nämnas. Det finns verkligen en vettig anledning till att Christian Bale vann en Golden Globe för sin subtilt uttrycksfulla prestation i söndags, och Bale är långt ifrån den ende som förtjänar ett omnämnande. Amy Adams, Steve Carrell och Sam Rockwell regerar också. Bara för att nu nämna några.
Filmen Vice som helhet i sin tur, är om inte lysande, så i alla fall en väldigt bra film. Manusförfattande regissören Adam McKay visade redan med finanskrisdramat The Big Short för tre år sedan att han kunde skildra ett komplext händelseförlopp med alla dess snedsprång och utvikningar, och samtidigt göra det begripligt. Och tillvägagångssättet är det samma här. Visst, en särskild individ står mer i fokus här, men tillvägagångssättet och närmandet till själva historien är likartat. Liksom ingredienserna. Det är cynismen, skrupellösheten, girigheten och maktfullkomlighet som står i fokus i den här historien, och allt är sedan förpackat som svart humor där skrattet inte sällan fastnar i halsen. Fast de som ser Fox News som sanningsbärare lär förstås gnissla tänder rejält.
Christian Bale porträtterar Dick Cheney, före detta slätstruken strulputte som tog sig i kragen och blev den kanske mest inflytelserike Vicepresidenten någonsin. Fast när han åkte dit för rattfylla 1963 befann han sig på botten. Det var då frugan Lynne hotade att säga upp bekantskapen om det inte blev skärpning. Så blev det också. Fem år senare har Cheney fått en plats i Kongressens praktikprogram. Där träffar han den nio år äldre Donald Rumsfeld. Den sistnämnde var redan då en lika slipad som oborstad karriärpolitiker, och tycke uppstod genast för den tystlåtne och ränksmidande rookien.
Därefter skildras Cheneys nästan osannolika klättring mot maktens absoluta topp. Klimax kommer oväntat när en annan före detta strulputte, George W. Bush erbjuder honom posten som vicepresident vid en eventuell valvinst. Efter viss vånda och efter att ha tänkt igenom en kravlista som innebär att Bush ska överlåta det mesta av det dagliga arbetet i det ovala rummet till honom själv blir svaret jakande.
Överlag är Vice precis som sin moraliska föregångare The Big Short en synnerligen flyhänt berättad skapelse. Således hinner McKay med att ta upp det mesta av det maktmissbruk och de lättnader för storföretagen Cheney var inblandad i, däribland de falska premisserna som föregick Irakkriget, de statliga kontrakten till ex-arbetsgivaren Halliburton, avregleringar av diverse miljökrav och inte minst den svajiga tolkningen av ”teorin om odelad juridisk makt” åt presidenten.
Det behöver väl knappast påpekas att Cheney framstår som en tämligen vämjelig figur. I slutänden förråder han till och med sin lesbiska dotter i maktens namn innan vi får se honom vägra be om ursäkt för något han gjort i en intervjusituation.
Trovärdigheten då? Well, mycket av det som avhandlas i filmen är förstås väldokumenterat, men McKay förklarar för säkerhets skull inledningsvis i en kort text över filmduken att det inte varit en lätt uppgift att få fram all information – inte minst för att Cheney själv hållit så låg profil – men att man ”fanimej gjort sitt bästa”. I eftertexternas extrascen görs för övrigt en rolig poäng av Breitbarthögerns totala faktaresistens. Tjafset mellan en Trumpsupporter och en liberal meningsmotståndare kulminerar här i ett handgemäng när argumenten från den förstnämnde inte räcker till. Vilket väl säger om inte allt, så i alla fall det mesta.
Skriven 2019-01-07
