Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Paul Dano
I rollerna: Carey Mulligan, Jake Gyllenhaal, Ed Oxenbould, Bill Camp, Zoel Margaret Colletti
BETYG: FYRA
Premiär 2019-01-04
Wildlife. Hur överlever djur naturens nycker? Köld, svält, eldsvådor …? Svar: De anpassar sig. Samma sak gäller de tre människorna i den här filmen: De överlever genom att anpassa sig. Det finns ingen tydlig storyline eller sensmoral med filmen, förutom att det är svårt att hitta jobb och att hålla ihop, det är framför allt svårt för tre personer att hitta jobb och att försörja sig på samma ställe.
Man förstår att den här familjen har flyttat fler gånger än de borde, fler gånger än vad frun och sonen vill, för att mannen hela tiden tror att gräset är grönare någon annan stans. Nästa jobb blir bättre. Nästa ställe blir bättre. Nästa gång …
Frun hade ett bra jobb på det förra stället, hon jobbade som lärarvikarie ett helt år och älskade det. Men mannen ville vidare. Han skulle få ett bra jobb på en golfklubb – trodde han – och när det jobbet inte lever upp till hans förväntningar (han lyckas på samma gång vara för undergiven och för överlägsen mot de människor han ska lära spela golf!) och hans stolthet såras, bestämmer han att han ska vidare, han ska hitta något nytt …
Den senaste nycken är att uppleva samma samhörighet som i armén, genom att släcka bränder ute i skogen. Det är ett jobb som är farligt och som har låg status och som ger en låg lån (ynka EN dollar i timmen!). Han fastnar för den glamorösa trailern om livet som brandman som går på TV. En trailer som inte säger vad alla i Montana vet, att det bara är “lowlives” och “deadbeats” som tar sådana jobb. Män som absolut inte kan få något annat jobb alls. Men återigen har mannen fått en fix idé, han drar iväg, utan att fråga vad frun eller sonen tycker. Detta efter att först ha tvingat dem till att flytta till ett ställe som ingen av dem tycker om. Ny skola, inga vänner. Nytt fotbollslag, inga vänner. Nytt hem, inga vänner. Sonen vill inte ens spela fotboll, det är faderns idé. Dessutom är det är ruggigt kallt hela tiden.
Boken Wildlife heter på svenska Löpeld. Det är Richard Fords kortaste roman och han brukar rekommendera folk att börja med den romanen för att komma in i hans författarskap. (Om du inte gillar boken så är den i alla fall kort och den går fort att läsa!). Filmen Wildlife har däremot fått titeln Under en öppen himmel.
Marknadsföringen inriktar sig på att Jake Gyllenhaal ska ge sig ut och bekämpa bränder. Action med bränder och brandmän och livsfarliga stunts! Det skulle man kunna vänta sig, att döma av den svenska boktiteln, och att döma av filmens synopsis. Det finns mycket man kan fantisera om att man kan vänta sig av filmen.
Golfproffs finner meningen med livet, när han får ett meningsfullt, självuppoffrande jobb.
“Deadbeat” får jobb som brandman och får chansen att bli hjälte.
Det låter precis som filmen Only the Brave (2017)— en av de allra bästa filmer som aldrig fått svensk biopremiär – en rörande och rökig och spännande skildring av en sann historia där gänget Granite Mountain Hotshots riskerar allt för att skydda sin stad (och stadens stolthet, ett uråldrigt träd) från vilda skogsbränder.
Många skämt i filmen Wildlife är som direkt tagna från Only the Brave — typ vad kallas träd i ett område där det brinner, jo, de kallas bränsle! Njut av utsikten medan du kan – i framtiden ser du bara bränsle!
Men i filmen Wildlife får du inte se en enda skogsbrand. Jake Gyllenhaal säger att han ska bekämpa skogsbränder och så försvinner han i princip ur handlingen tills filmen nästan är slut (han får komma hem igen när snön faller). Och han blir inte hjälte på kuppen.
Det är vanligt med lyckliga filmslut där ett par eller flera par får varandra på slutet. Det är ovanligare med ett lyckligt slut där folk separerar. Men här lyckas alla tre i familjen få jobb – dock inte på samma ställe – och alla tre arbetar och växer som individer och tar mer ansvar. Men de kan inte längre bo tillsammans. Separationen är oundviklig, men separationen gör dem lyckligare, och paradoxalt nog, den för dem också närmare varandra.
Det är mycket ovanligt med ett lyckligt slut där någon blir lärare, men det finns här! Fruns dröm var inte att vara morsa och hemmafru (ett vanligt ideal i 1950-talets Amerika), fruns dröm var att jobba med unga människor, att känna energi och kreativitet. När hon skilt sig flyttat och hittat drömjobbet som lärare fullkomligt strålar hon och är vackrare än någonsin under hela filmen.
Mannen får lära sig att ta hand om hemmet och sonen, han kan inte dra vidare hela tiden, och sonen får jobb som assistent hos en fotograf. Det är där som han lär sig att folk vill ha foton för att bevara lyckliga ögonblick. Hans lyckliga ögonblick är ett foto av alla tre tillsammans, när de är lyckligt skilda, men har en ledig helg för att träffas och umgås. Utan krav. Familjeporträtt dyker upp då och då under filmens gång, precis som i Mike Leighs Secrets and Lies och Paul Thomas Andersons The Master. Man kan fantisera om alla de här familjerna och vilka deras lyckliga ögonblick är, som de velat fånga.
Idag är det mycket lättare att ta foton, och få går idag till en professionell fotograf. Vi kan fånga bilder och ta selfies hela tiden. Men är vi lyckligare? För att vi har fler sparade ögonblick?
Paul Danos regidebut är lågmäld, nyanserad och på det hela taget mycket lyckad. Paul Dano har även varit med och skrivit manuset, tillsammans med Zoe Kazan, baserat på Richard Fords bästsäljande roman. Det som är bäst med Richard Ford är att han aldrig dömer sina romankaraktärer, aldrig försöker få oss att känna att något är rätt eller fel, saker händer bara, och livet pågår. Det är allt. Filmen har samma sensmoral, eller avsaknad av sensmoral, som boken.
Carey Mulligan, som spelar frun i filmen, gör en av de bästa rolltolkningarna i sin karriär, hon spelar en mogen, mångsidig, ombytlig människa, istället för de flickaktiga roller som hon oftast tilldelats hitintills.
Hennes skådespelarprestation matchas tidvis av ett vilt och vackert landskap. Montana är känt för sina berg och sin öppna himmel och sin karga natur.
Ed Oxenbould i rollen som sonen är ett ungt fynd som gör ett porträtt av en tonåring så långt från alla tonårsklichéer man kan komma. Han har inte ett enda tonårsutbrott under hela filmens gång. Det är som om han förstår att det inte skulle hjälpa ett enda dugg. Han blir alltmer vuxen under filmens gång, både när det gäller att arbeta och att själv ordna med skolarbetet och att fixa sin mat. Det märks att han blir en bra fotograf, men han blir även bäst i sin klass — utan att föräldrarna behandlar honom som ett barn och hjälper honom med läxorna. Han slutar också försöka vara pappas pojke och slutar självmant med fotbollen.
Det finns så många filmer som fokuserar på fäder och söner — och även några som fokuserar på mödrar och döttrar — men filmer om mödrar och söner … det är mer ovanligt. Vänskapen mellan mor och son växer fram under filmen, de blir vänner som vuxna, vilsna människor, och sonen tvingas inse att hans föräldrar bara är människor, precis som alla andra, och de har egentligen ingen aning om vad de håller på med, vad de vill eller vart de är på väg. Precis som alla människor.
När elden kommer, är det bara att försöka överleva.
Skriven 2018-12-26
