Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Peter Farrelly
I rollerna: Viggo Mortensen, Mahershala Ali, Linda Cardellini
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-12-21
Nådens år 1962 var en annorlunda tid i USA. Märk väl jag skriver annorlunda och inte den gamla goda tiden eller dåliga. Fortfarande var det några år kvar till Beatles, undomsrevolten och fri sex. President Kennedy styrde i vita huset med draghjälp av brodern Bobby och det kalla kriget skulle nå sin kulmen med Cubakrisen.
Copacabana i New Yotk var nattklubben på allas läppar. Här gjorde Dean Martin och Jerry Lewis sin avskedsföreställning och artister som Connie Francis, Bobby Darin och som i Green Book Bobby Rydell var vardagsmat. Maffian gick som barn i huset och utkastaren Tony “Lip” Vallelonga (Viggo Mortensen) drog in pengar tillräckligt för att frun och barnen skulle ha ett drägligt liv.
En dag får han ett märkligt erbjudande att bli chaufför och allt-i-allo åt den afroamerikanske musikern Dr Don Shirley på en två månaders turne i djupaste södern. Dr Shirley är intellektuell och ganska nedlåtande mot den jordbundne som mest gillar mat och bråk. Plus att han av naturliga skäl saknar talets gåva.
Bägge har med andra ord tillkortakommanden och fördomar så det räcker och blir över i bagaget. Problemen hopar sej naturligtvis när de reser runt i stater där guvernören hette George Wallace eller Lester Madox. Vi skall betänka att det mellan !936 och 1966 i USA existerade en Green Book som var en en officiell reseguide över motell och krogar dit afroamerikaner fick lov att besöka.
Inte ens om man var en i vita kretsar uppskattad pianovirtuos som Dr Shirley gavs dispens. Det var förresten detta faktum som fick Sinatra att ryta till när Sammy Davis Jr inte fick äta med övriga Rat Pack på The Sands där de skulle uppträda på kvällen.
Nåväl, tillbaka till Green Book som jag upplever som är en lysande uppvisning av en överviktig Mortensen och en kylig distanserad Ali som hela tiden stjäler scener från varandra och bjuder på en lysande dialog. När Ali säger att han inte har mycket kunskap om Fats Domino och Little Richard (det gör man inte på hans klassiska nivå naturligtvis) och Tony Lip med gapande fördomsfull förvåning inte kan förstå det eftersom han ju är färgad.
Filmen är till bredden fylld av träffande och insiktsfulla djupdykningar i de bägge männens mörkaste skrymslen och i en tid då rasproblematiken var ett av Kennedys största problem. Regissören Peter Farrelly har väl inte rosat marknade så ofta tidigare men den här gången skjuter han “bull.s eye” och Green Book kan byta plats med vilken film som helst på min stundade lista över årets filmer.
Skriven 2018-12-10
