ALEJANDRO JODOROWSKY, Borgia (Albumförlaget)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Tecknat och färglagt av MILO MANARA

Det senaste decenniet har det kommit en hel del seriealbum författade av Adamsonbelönade Alejandro Jodorowsky på svenska. Serier av Milo Manara har det nog inte kommit något av sedan 1980-talet. Jag har åtminstone inte läst något utgivet här i Sverige sedan 80-talet – inte vad jag kommer ihåg.

Hysfat säljande porrserier

Ah, den gode Manara. Italienaren som höll Epix förlag vid liv. Det kändes i alla fall så. Manaras album Click var den enda publikation Horst tvingades trycka i en andra upplaga. Sex och rena porrserier sålde förhållandevis bra på 80-talet.

Kritiserad erotik

Idag är läget radikalt annorlunda. Få serietecknare lär vara mer ute och omöjliga, framför allt här i Sverige, än Milo Manara. Sex, naket, brudar och manliga pornografiska fantasier i populärkulturen hör till det förgångna. De obligatoriska duschscenerna har försvunnit ur dagens skräckfilmer (medan våldet intressant nog är grövre än det någonsin varit).

Redan för 30 år sedan kritiserades Manara. Hans erotiska serier ansågs vara för tunna och dumma, och brudarna såg likadana ut; de var poserande klippdockor med olika peruker. Bild & Bubbla konfronterade Manara i en intervju och anmärkte på att han ritade fula pratbubblepilar!

Manara väldigt italiensk

Men Manara gjorde mer än rena porrserier. Hans (kvasiintellektuella?) svit om HP & Guiseppe Bergman uppskattades, han samarbetade med Hugo Pratt, han tecknade filmaffischer åt Fellini. Själv gillar jag Manara. Inte allt han gjort, men mycket. Det är något väldigt italienskt över honom och hans verk.
Den 214 sidor långa samlingsvolymen Borgia kom ursprungligen ut som fyra franska album, publicerade mellan 2004 och 2010.
Det här är inte en serie för vem som helst.

Rena antaganden

Jag kan inte påstå att jag känner till speciellt mycket om släkten Borgia, som styrde och terroriserade Italien i slutet av 1400- och början av 1500-talet. Nej, jag såg inte TV-serien med Jeremy Irons. Men mycket av det som berättas om familjen Borgia i böcker och filmer är rena antaganden, vad som egentligen hände under denna period, hur det egentligen gick till, är till stor del okänt.
Jag utgår ifrån att det allra mesta i Alejandro Jodorowskys manus till Borgia är ren fiktion – eftersom få händelser stämmer med de uppgifter jag letat fram om släkten Borgia.

214 sidor perversioner

Bara en sådan sak som att Karl den VIII av Frankrike i albumet trillar ner i en vulkan medan han våldtar en kvinna, när han i verkligheten ska ha dött efter att ha slagit huvudet i en dörrkarm. Lucrezia Borgia födde visst åtta barn, i albumet enbart ett – en tvåhövdad unge. Vad vi får istället för en förhållandevis historiskt korrekt redogörelse för släkten Borgias uppgång och fall, är 214 sidor perversioner.

Osympatiskt vidriga barn

Borgia känns ungefär som en kombination av filmerna CALIGULA och SALÒ – SODOMS 120 DAGAR. Den onde, maktlystne Rodrigo Borgia väljs till påve, efter mutor, hot och mord. Hans barn, de flesta utomäktenskapliga, är lika onda och maktlystna. Alla i familjen Borgia är osympatiska, vidriga och perverterade. Jodorowsky och Manara berättar om hur de blir allt mäktigare innan deras obligatoriska fall.

Eftersom alla gestalter i den här boken är så extremt vidriga, samtidigt som de är rätt endimensionella, är själva handlingen egentligen oengagerande och ointressant. Dessutom finns det inget riktigt driv i berättandet. Handlingen går från en spektakulär scen till nästa spektakulära scen, utan att egentligen röra sig framåt.

Manara briljerar

Jag tycker dock att Borgia är en fascinerande serie – eftersom den genomgående är så kompromisslös. Det medeltida Rom framställs som en stinkande varböld, och istället för att berätta en spännande historia, fokuserar Jodorowsky och Manara på ultravåld, avrättningar, lönnmord, sex, våldtäkter, incest, spyor, piss och skit. Bokstavligt talat. Allt detaljerat skildrat.

Jag tycker allt att Manara briljerar som tecknare i detta album. Visst, alla unga kvinnor – och även unga män – ser likadana ut; de har perfekta figurer, rena (och identiska) anletsdrag, och det enda som skiljer dem åt är frisyrerna. Däremot har alla andra figurer; äldre män och kvinnor, försetts med egna och unika utseenden.

Exemplarisk färgläggning

Miljöerna är maffiga, detaljerade, ibland är bilderna myllrande. Det finns mycket att titta på. Manara har själv färglagt serien på exemplariskt sätt; hans hantering av vattenfärger är annat än den kladdiga datorfärgläggning som förpestar alldeles för många serier idag. Vad som är lite lustigt är att bilderna här och var påminner lite om Carl Larsson, av alla konstnärer.

Ej att anbefalla

Men …
Är Borgia bra?
Det är en fråga som är svår att besvara. Nej, kan kan väl inte påstå att det här är ett “bra” album som anbefalles. Lika lite som jag kan påstå att CALIGULA är en bra film alla måste se; CALIGULA är storslagen, men skitkonstig, surrealistisk, fascinerande – och en orgie i sex och våld. Folk som gillar “vanliga” filmer lär inte uppskatta CALIGULA. Och detsamma gäller seriealbumet Borgia. En kritiker lär ha sammanfattat sin recension i ett “Urk!”. 

Caligulaserie vore intressant

… Å andra sidan har jag svårt att tänka mig att Borgia kommer att köpas av någon som inte vet vad det är man får för pengarna – det vill säga våld och perversioner. Jag kan inte hitta namnet på den som översatt Borgia. Har namnet glömts bort – eller vill personen i fråga vara anonym?

För övrigt vore det onekligen intressant om Jodorowsky och Manara gav sig på en skildring av Caligulas liv. Fast det lär nog inte ske.

Skriven 2018-10-19