ÉMILE BRAVO, Spirou: Hoppets tid – första delen. (Cobolt)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Tecknat av ÉMILE BRAVO
Färglagt av FANNY BENOIT

Det har gått inflation i begreppet “serieroman”. Nästan alla seriepublikationer som inte är en serietidning kallas “serieroman” – eller “grafisk roman”, som ungdomarna säger, eftersom de inte vet bättre.

Tveksam definition av serieroman

En bok på två, trehundra sidor med en eller två serierutor per sida och nästan ingen text är snarare en novell – trots bokens tjocklek. Och frågan är om man egentligen kan kalla en amerikansk samlingsvolym med några nummer av en superhjältetidning för en serieroman. Volymen må innehålla ett mer eller mindre avslutat äventyr, men om den inte är avsedd att vara ett fristående verk, tycker jag nog inte att det kan betecknas serieroman.

Minutiöst genomarbetade serier

Men. Sedan har vi de där seriealbumen som verkligen är något utöver det vanliga. Serier som får en att känna att man faktiskt tagit del av något betydande och inte bara “ännu en serie”. Serier som ger samma upplevelse som när man läser en skönlitterär roman. Minutiöst genomarbetade serier med tyngd och pondus, och som inte skäms för sig i litterära sammanhang utanför seriekretsarna.
Serier som Spirou av fransmannen Émile Bravo.

Spirou i något helt eget

För fyra år sedan släppte Cobolt “Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man”, ett – som det kallades – extraordinärt äventyr med Spirou. Jag var lyrisk – detta var ett fantastiskt bra album. Émile Bravo hade tagit den klassiske belgiske seriehjälten Spirou, och använt honom till något helt nytt, till något helt eget.

Det förra albumet utspelade sig 1939, strax före krigsutbrottet; tonåringen Spirou arbetade på hotellet Moustic i Bryssel, och han träffade för första gången den något äldre skvallerjournalisten Nicke. Under berättelsens gång lärde Spirou känna den judiska flickan Kassandra, som blir hans flickvän.

Inkallad i armén

Denna berättelse fortsätter i den första delen av fyra i en svit kallad Hoppets tid. Det har blivit 1940, Nicke har fått sparken som journalist, och han har blivit inkallad i armén för att försvara det neutrala Belgien mot det tyska hotet. Spirou får ett brev från Kassandra, som skriver att hon tillfångatagits och skickats till Tyskland.

Tyskland struntar i att Belgien är neutralt, och invaderar landet. Nicke råkar desertera och upptäcker att hans bostad bombats, medan Spirou blir arbetslös. Tillsammans cyklar Spirou och Nicke omkring på den belgiska landsbygden, där de lär känna nya människor, och hjälper folk i nöd så gott de kan.

Ett realistiskt drama

Hoppets tid är en lågmäld, men dramatisk berättelse, som blandar uppgivenhet med hopp. Läget ser onekligen dystert och hopplöst ut för belgarna, men de försöker göra det bästa av saken.

Den ordinarie Spirouserien är en komisk äventyrsserie. Émile Bravos version av serien innehålller en del komiska inslag, främst mot slutet, då Spirou i brist på annat att göra går med i scouterna, men det här är ett realistiskt drama – det handlar trots allt om nazismen och andra världskriget; albumets gestalter råkar illa ut, det förekommer dödsfall.

Bravo kan serieberättande

Émile Bravo har ett helt eget sätt att berätta i serieform – jag har nog aldrig sett det hos någon annan. Bravo använder sig av mellan tolv och sexton rutor per sida – det handlar således om många och ganska små rutor. Stora delar av albumet uppptas av dialog; figurernas samtal är många och långa, och en diskussion kan uppta en hel sida – eller till och med två sidor. Två eller tre personer sitter bredvid varandra och pratar. Detta skulle kunna bli otroligt tråkigt. Folk som inte kan berätta i serieform gör ofta så; istället för att berätta i bild, fyller de sidorna med text, och det blir snarare en illustrerad berättelse än en tecknad serie.

Bravo vet dock hur man berättar i serieform, det är flyt i berättandet och han skriver utmärkt dialog. De långa dialogscenerna gör att figurerna pratar som riktiga människor, och gestalternas karaktär byggs upp via dialogen.

Känns som Tintin

Apropå gestalternas karaktär, så har figurerna i Bravos serie inte jättemycket gemensamt med persongalleriet i den reguljära Spirouserien. I Hoppets tid känns Spirou snarare som Tintin – och i en scen där han klär ut sig liknar han faktiskt Tintin, vilket påpekas. Den dumdristige Nicke påminner en hel del om 87:an, 91:ans kompis.

De rena, vid en första anblick grova, teckningarna är vackra och skickligt utförda. Fanny Benoit står för färgläggningen, som går i dova toner och skänker en extra, synnerligen stämningsfull dimension till serien. Per AJ Andersson har översatt till svenska med den äran.

Bäst någonsin

Fram till för fyra år sedan var Émile Bravo fullkomligt okänd för mig. Han har visat sig tillhöra seriemediets absoluta toppskikt. Jag utgår från att Hoppets tid inte kommer att försämras under de nästkommande albumen. Fortsätter det så här kommer albumsviten att kvala in på en lista över de bästa serier som någonsin gjorts, oavsett genre.

Slutligen: jag ser att det här albumet på Bokus kallas Del 1, En dålig början. Detta är en översättning av den franska titeln, men den återfinns inte i själva albumet.  

Skriven 2018-11-19