Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Christian Ryltenius
Svenska röster: Rolf Lydahl, Morgan Alling, Tomas Bolme, Steve Kratz, Peter Haber
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-12-21
Har ni tänkt på att svenska skådespelare ofta halvviskar, eller pratar väldigt mjukt, när det gör röster till animerade filmer eller radioteater? Det är lite märkligt. Jag undrar varför det är så. Direkt efter BAMSE OCH DUNDERKLOCKAN såg jag den amerikanska SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE i sin engelska originalversion, och i den pratar alla normalt. Men – i Bamsefilmen halvviskas det förhållande ofta.
Okej. Ännu en långfilm om Bamse – och man nu kan kalla en 62 minuter lång film för långfilm. Detta är den tredje i raden; det har kommit en nya vartannat år, och den förra; BAMSE OCH HÄXANS DOTTER, var rätt kass och dum.
BAMSE OCH DUNDERKLOCKAN, återigen i regi av Christian Ryltenius, är lite bättre, även om jag är besviken på att titelns dunderklocka inte alls är en klocka som dånar eller smäller i luften, utan en blomma. Dessutom handlar filmen inte om en blomma, utan om många. Således borde filmen heta BAMSE OCH DUNDERBLOMMORNA OCH INTE ALLS EN DUNDRANDE KLOCKA.
Jag vet inte om dunderklockorna figurerar i de tecknade serierna om Bamse, men enligt den här filmen behövs de när farmor lagar dunderhonung. Bamses farmor, alltså. Bamses farfar hittade blommorna på en ö för längesedan och farmor förvarar dem i ett skåp på vinden. Bamses farfar verkar vara död – fast det kan ju också vara så att han lämnat farmor för en raffig söderhavsflicka. Farmor gör inte så mycket annat än kokar dunderhonung, går och lägger sig, och tar en farlig tid på sig för att gå över golvet för att öppna ytterdörren, så hur kul är hon, egentligen?
Två skurkaktiga töser tar sig in på farmors vind för att själa en skattkarta. Då råkar de sätta vinden i brand. Farmor bara ler godmodigt när hon släcker elden, eftersom en eldsvåda som bekant inte är så farligt. Men! Alla dunderklockorna har brunnit upp! Nu kan hon inte koka dunderhonung till Bamse!
Skalman och Lille Skutt tar båten till den där ön för att hämta nya blommor, medan Bamse, som tycker om att jonglera med barn, måste stanna hemma. Bamse hoppas att inget hemskt händer, eftersom han inte kan bli världens starkaste björn under en tid.
Den skurkaktige Reinard Räv är förälskad i Mickelina, som har byns leksaksaffär. Han tänker att hon nog inte vill veta av honom, eftersom han är en skurk. Då får han den jättebra idé: han ska bli superhjälte! Tillsammans med sina skurkaktiga polare iscensätter Reinard diverse rån och katastrofer, och superhjälte-Reinard kommer till undsättning. Reinard blir folkets idol! Bamse behövs inte längre! Hur ska det gå?
Enligt filmens pressida får Bamse lära sig något viktigt: att bara vara sig själv räcker mycket längre än man tror. Själv fick jag lära mig att en lömsk och självisk superhjälte är en roligare huvudperson än Bamse. Av en annan film fick jag lära mig att med mäktiga krafter följer ett stort ansvar.
Animationstekniskt är det här riktigt bra – med undantag för att vissa moment och rörelser tar lite för lång tid, som om de rör sig i slowmotion. Ibland måste röstskådespelarna göra konstpauser mitt i meningar för att munrörelserna ska stämma hyfsat, “Hej på dig … Bamse!” säger en gammal tant vid ett tillfälle. Miljöerna är snygga. Den begåvade Hedvig Häggman-Sund är inblandad i figurdesign, storyboards och en del annat – hennes namn listas fyra gånger i eftertexterna.
Scenerna med Reinard som superhjälte är rätt kul; bäst är när han fantiserar om att vara superhjälte, och vi får några sekunder tecknade i en helt annan stil. Fast detta lär bara vuxna tycka är kul, liksom några parodier på tidningsomslag som snabbt skymtar förbi.
I egenskap av medelålders karl tycker jag dock att filmen är småtråkig; det är en rätt seg timme, och det blir i vanlig ordning lite väl präktigt. Precis som i de tidigare filmerna blir handlingen lite konstig mellan varven – eldsvådan jag beskriver ovan är ett exempel. Men små barn lär förstås gilla filmen. Förhoppningsvis tjatar de på sina föräldrar att de ska köpa en Bamsetidning på väg hem från bion. Då tycker jag att föräldrarna även ska passa på att köpa ett nummer av 91:an. Det gynnar nämligen mig.
Först nu, när jag skrivit klart min recension, upptäckte jag att den här filmen har premiär först nästa fredag. Nå, då slipper jag skriva om den då.
Skriven 2018-12-12
