Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Christian Rivers
I rollerna: Hera Hilmar, Hugo Weaving, Robert Sheehan, Jihae, Stephen Lang
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-12-07
Mortal Engines är en ny franchise som lanseras. Premiären den 7 december innebär steampunk på biograferna lagom till jul. Vad kan man mer begära? Svar: att det ska vara bra. Det här är tyvärr steampunk som väldigt, väldigt fort får slut på ånga. Städerna i Mortal Engines må ha motorer som flyttar dem framåt, men det har inte filmen. Filmen saknar helt motor och trots ett ihärdigt flängande har man hela tiden intrycket att ingenting händer. Efter inledningen som ser ut som något från Transformers förvandlas filmen till en kopia av en hel hög andra filmer, med en lång bit Terminator i mitten, och i slutet anstränger sig verkligen filmen för att vara Star Wars.
Gulliver’s Travels – Jonathan Swifts berömda satir – hade en flygande ö, Laputa, och något att säga. Howl’s Moving Castle, en barnbok av Diana Wynne Jones, hade ett hus som flyttade på sig. Det blev en stor succé som animé av Hayao Miyazaki. Se den gärna. Ibland har man tur och den går på bio igen. Howl’s Moving Castle är helt underbar steampunk med själ och hjärta och originalitet och ett intressant pacifistiskt budskap. Kiruna har förresten också hus som flyttar på sig. Läs gärna Tio över ett (Augustprisvinnande ungdomsbok) som är en alldeles sann dystopi. Husen som flyttar sig är alldeles på riktigt. Liksom den femtonåriga huvudpersonens ångest.
Svagheten med Mortal Engines är att det verkar både otroligt dumt och helt otroligt att i en framtid med enbart “low-tech” och energibrist skulle städer kunna flytta på sig – är inte det totalt slöseri med energi? Och hur har man i en praktiskt taget teknikfri framtid, där ingen har datorer eller mobiltelefoner eller flygplan, lyckats med något sådant? Att enstaka hus flyttar på sig (vare sig det sker i Howl’s Moving Castle eller i Kiruna) verkar mycket mer logiskt och praktiskt.
Vad som är ännu värre är att ingen av karaktärerna i filmen har fått någon personlighet eller genomgår någon utveckling. Filmen är baserad på en Young Adult bokserie (i fyra delar) som handlar om att Tom och Hester blir kära och får barn tillsammans. Som i alla Y.A. böcker dras handlingen ut i en rejäl väntan på första kyssen. Mer action än så blir det inte. Det här är en väldigt konservativ bokserie. Allt annat som händer, med bomber och granater och explosioner, är bara bakgrund till den första stora kärleken, som så klart håller hela livet. (Det där är möjligen mer långsökt än städer som kan förvandla sig till Transformers). Det hela är ganska klichéartat.
Tom och Hester är i sig ungdomsboksklichéer. Killen ska alltid vara snäll och söt och nördig (en sådan som läser böcker! och gillar historia!) medan tjejen ska vara lite arg och svår och kick-ass, som en ung version av Lisbeth Salander, och hon ska helst kunna hantera allehanda vapen. Från Hungerspelens pilbåge till svärd och pistoler och spränganordningar.
Skurken är ännu en kliché – Valentine ser ut och låter som skurken från Mortal Intruments och han har för säkerhets skull samma namn också.
Nästa klichée –den lejde mördaren med känslor. Mördarmaskinen som är kär i Hester och samtidigt vill döda henne (och Tom) är som en kombination av Frankensteins monster och en terminator. Det ser tyvärr ut som om skådespelaren försöker göra en Boris Karloff parodi. Det blir varken speciellt skrämmande eller speciellt lyckat. Det är knappast särskilt skräckinjagande att gå omkring och heta Shrek, förlåt, Shrike. Namnet får i alla fall tankarna att gå till gröna träsktroll.
Slutligen kommer vi till oket som praktiskt taget all dystopisk Y.A. fiktion bär på: “the resistance”.
I will say this only once: kan vi inte komma bort från den gamla klichén med “the resistance”?!
Den är så fruktansvärt tröttsam och uttjatad! Och inte det minsta spännande!
Ledaren för “the resistance” har ungefär ett ansiktsuttryck i hela filmen och hon lyckas till och med göra en kliché av klichén.
“The resistance” öppnar så klart upp för otaliga uppföljare. För man kan göra film efter film efter film med olika slag som “the resistance” är inblandad i. (Se t.ex. Hungerspelen, Divergent, Maze Runner, Legend, The Darkest Minds, The 5th Wave eller otaliga installationer av Star Wars, både på film och TV. Eller hoppa över det om du vill spara några timmar av ditt liv).
Tillbaka till dagens dystopi på bio: Mortal Engines. Längs vägen stryker precis alla karaktärer med, för att rädda Tom och Hester. Varför? Vet alla andra att de är birollsfigurer och statister och att det är Tom och Hester som behövs för att bygga en franchise?
Där någonstans börjar filmen påminna om The Hobbit, man går och går och går och faror kommer med jämna mellanrum och huvudpersonerna räddas med jämna mellanrum, med hjälp av deus-ex-machina ingripanden, och det går som ett urverk, utan andningspaus, och utan mening och utan mål.
Den andra delen av Hungerspelen hade en klocka som utlöste faror varje timme, filmmakarna har säkert lånat den klockan och satt tajmern på tio minuter istället.
Men värst av allt är att man är så upptagen med att bygga en franchise med MÅNGA filmer att man glömmer bort att göra EN film.
Alltför många biofilmer idag ser ut som dyra pilotavsnitt till TV-serier. Star Wars blev franchise för att man började med EN film med början, mitt och slut. Ungefär som i ett grekiskt drama. Början, mitt och slut har fungerat berättartekniskt sedan antiken (och förmodligen ännu längre tillbaka i tiden). Här får vi bara en början, eller ett upplägg till en början. Blir det en fortsättning? Det vet man aldrig. Franchisen Robin Hood (också featuring “the resistance”!) verkar i alla fall bli nedlagd efter pilotavsnittet.
Blir inte fler delar av Mortal Engines filmatiserade, och vill du veta vad som hände sedan, efter att London gått upp i steampunk-rök, så finns det totalt fyra tjocka böcker om Tom och Hester och deras dotter Wren.
För övrigt så har både Tom och Hester fått en rejäl makeover från bokserien och blivit mycket sötare och snyggare i filmen. Men det är ju självklart: om man ska sälja in en ny franchise måste man se “säljande” ut!
Fula människor får nöja sig med att vara huvudpersoner i böcker. Att komma med något annat än snyggingar i en Young Adult mainstream film, det bjuder på för mycket “resistance”.
Skriven 2018-12-06
