Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Jason Reitman
I rollerna: Hugh Jackman, Vera Farmiga, J.K. Simmons, Alfred Molina, Molly Ephraim
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-11-23
Vad är “nyheter”? Det där är en debatt som gått varm sedan Donald Trump blev vald till USAs president. Journalister, som täcker amerikansk politik, har tvingats skriva om de fyra S:en sedan dess: skandaler, sex, skvaller och stupiditet. Även om journalisterna själva anser att detta inte är nyheter. Även om journalisterna själva anser att det egentligen är under deras värdighet att rapportera om sådant. För det gäller ju USAs president. Och man måste skriva allt, in i minsta detalj, om de högt uppsatta politikerna. Eller?
Nu verkar det ju inte som om presidenten själv bryr sig om vad någon skriver om honom, han ställer till med hur många skandaler som helst med glatt humör, och hans fans bryr sig inte heller om skandalerna, Trump kommunicerar med dem direkt på twitter. Enligt den moderna modellen: “Cut out the middle man”. Media har blivit överflödigt för att nå ut till fansen. Eller köparna. Eller väljarna. Eller vad du nu vill kalla “vanligt folk”.
En amerikansk journalist-bekant sa moloket: ” We got just the leader we deserve!” Alltså: någon som skiter i vad vi skriver om, och som dessutom drar ner oss alla i skiten.
Men hur gick det till? Hur kunde allt bli så fel?
Enligt filmen The Front Runner så började allt spåra ur under 1988 år presidentkampanj. Gary Hart var en klar och tydlig “front runner”. Som sig bör för en framgångsrik amerikansk politiker under denna tid så hade han fru och barn. Men han ville inte ställa upp med privatlivet och låta familjen fotograferas. Det privata var privat, menade Gary Hart. Pressen hämnades med att avslöja att Gary Hart hade en älskarinna. Som så många amerikaner. Både inom politiken och inom pressen (och inom andra yrkesområden). Gary Harts fru verkade inte bry sig om att Hart var otrogen, älskarinnan brydde sig inte om att han var gift, Harts dotter var upptagen med sin egen flickvän, och inget av detta hade något med politiken att göra.
Media valde dock att skapa en sexskandal — som vanligt folk inte alls brydde sig om — och de fina tidningarna följde efter tabloiderna. Gary Hart hoppade av valkampanjen, inte för att han gjort något fel (väljarna tyckte inte det i alla fall — han hade ju knappast medverkat till att förstöra miljön och inte heller skickat amerikanska unga soldater till att dö i ett illa motiverat krig i ett relativt okänt land långt borta) — utan för att hans fru och hans dotter också blev trakasserade av media. Och de var inte ens “kändisar”, utan bara vanligt folk …
Bristen på privatliv är något som många kända människor beklagar sig över. Kate Winslet sa i en TV-intervju att hon förstod inte varför hon skulle vara intressant som privatperson, bara för att hon är skådespelare. Och Winslets barn förstod inte varför paparazzi, som de kallade “paps”, följde efter dem överallt, till exempel när de var på utflykt till ett museum. Hur tråkiga saker som helst kan blåsas upp till “nyheter”.
J.K. Rowlings son stämde en tidning för att blivit fotograferad när han hade picknick på en gräsmatta (vilket är helt normalt i Storbritannien). Bara för att man är känd författare — eller barn till en känd författare — innebär det inte att man automatiskt inte har rätt till något privatliv.
Vill vanligt folk verkligen veta allt? Eller vill de att folk ska få lämnas i fred, när de inte uppträder “in public”? Opinionen börjar svänga så smått — alla har rätt till en privat sfär, även kända människor.
Pressen fick en rejäl släng av sleven i den nu bioaktuella Bohemian Rhapsody, när ett helt rum fullt av rovlystna journalister inte har en enda fråga om musiken, alla frågor handlar om Freddy Mercurys sexualitet, alla vill vara först med att outa honom som bi-eller-gay, för “The public has a right to know!”. Det är uppenbart att alla inte har rätt att veta allt om alla kändisar. De behöver också bara få vara.
Jason Reitmans film The Front Runner målar upp en övertygande bild av 1988 års USA. När filmen börjar verkar senatorn Gary Hart vara det solklara valet, han kommer att bli USAs nästa president. Snygg, charmerande, intelligent, påläst, engagerad och ung. 25 år yngre än den sittande presidenten Ronald Reagan.
Gary Hart ville satsa på utbildning, att alla skulle ha tillgång till datorer (vilket belackarna tyckte var vansinne, det där var ju bara en modefluga!), miljön (något som USA praktiskt taget inte brytt sig om sedan dess) och en vettig utrikespolitik, en politik som gick ut på att hitta vänner, framför allt i Asien, istället för att bara leta fiender och starta krig och pyssla med svindyr kapprustning.
Det här gjorde Hart otroligt populär bland yngre väljare. Han var helt klart “the front runner”! Mannen som låg långt före resten av klungan …
Men Hart var som sagt också en mycket privat man. Han ville inte ens fotograferas med fru och dotter för att pryda omslaget på People Magazine (något som verkar vara snudd på obligatoriskt för blivande presidenter). Han förstod inte hur det skulle ge honom några fördelar som politiker.
(Spola fram till Obama: alla visste allt om hans fru och hans döttrar och hans hund, och familjen såg verkligen ut som en säljande reklamfilm!)
Poängen är: Gary Hart hade rätt. Privatlivet har rätt att förbli privat. Om du är släkt med (till exempel barn till) någon som är känd, innebär det inte att du automatiskt också ska bli känd. Du har fortfarande rätt till att vara anonym. Och även kända personer, även fantastiska skådespelare som Kate Winslet, har rätt att tillbringa en dag på museet utan att bli antastad av journalister och fotografer.
Manuset till The Front Runner är skrivet av regissören Jason Reitman, den politiska rådgivaren Jay Carson och journalisten Matt Bai, vars bok All the Truth Is Out: The Week Politics Went Tabloid ligger som grund för hela filmen.
Verkliga händelser och filmsnuttar från 1988 finns med i filmen och gör att det hela ser “äkta” och autentiskt ut. Detta, och Hugh Jackmans superba rolltolkning, gör att The Front Runner lyfter över medel.
Själva filmen är ofta ganska sömnig och saknar tempo. Men, man får påminna sig, det här ska vara “vanliga människor” med vanliga liv — de pratar inte Sorkineese.
Man är så van vid att folk i press-och-politikerdramer ska prata som i ett Aaron Sorkin manus (tänk The West Wing!) men det gör de förmodligen inte i verkligheten.
Man är så van vid att när det gäller press och politik så ska det pratas snabbt och rappt! Klassiker som till exempel The Front Page och His Girl Friday (olika filmvarianter på samma framgångsrika Broadway-pjäs) tävlade om att ha snabbast och rappast dialog i hela filmhistorien redan på 1930-talet (och dessa filmer håller fortfarande ett svårslaget tempo!)
The Front Runner försöker inte ens få upp tempot, handlingen går i sakta mak mot den oundvikliga katastrofen. Loppet som skildras är inte en sprint.
Huvudrollen i The Front Runner är så välspelad att det verkar otänkbart att inte Hugh Jackman kommer att håva in massor av prisnomineringar. Jackman har med rätta hyllats för sin rollprestation, som visar att han kan visa klorna på mer än ett sätt. Men själva filmen fick ett ljummet mottagande av pressen när den hade premiär i USA.
Förmodligen för att pressen är van att se sig själva spela hjälterollen — tänk The Front Page, Alla Presidentens Män, The Post, Spotlight … (Ben Bradlee har förresten varit med i hela tre press-och-politik filmer. I The Front Runner spelas han av Alfred Molina, i The Post intas rollen av Tom Hanks och i Alla Presidentens Män porträtteras Bradlee av Jason Robards. Och Ben Bradlee Jr finns med i Spotlight,spelad av John Slattery.) Men den engelskspråkiga pressen verkar något förvirrad över att The Front Runner inte ger pressen den hjältegloria som de förväntar sig och som de är vana att få i amerikanska filmer. Eller så är alla så präglade av Aaron Sorkins The West Wing att det är svårt att se ett politiskt drama med en helt annan ton och ett helt annat tempo.
Vad vi får se i den här filmen är hur media — som inte är folkvald — eliminerar en front runner (som vill satsa på utbildning för alla, hållbar miljöpolitik och vettig utrikespolitik, istället för krig utomlands och kapprustning) och ser till att George Bush senior blir vald till president istället. Det vet vi ju alla vad det ledde till. Senare blev George W Bush vald. Det vet vi ju också vad det ledde till.
USAs miljöengagemang är förmodligen sämst i världen. Utrikespolitiken kan knappas kallas fredlig. Snacket om krig mot terrorism och krig mot allt möjligt (som “axes of evil”) är nu vardagsmat.
Likvärdig utbildning för alla (även för ungar som inte har familjer som har pengar) … glöm det!
Pressen började bädda, redan 1988, för att Donald Trump skulle bli president.
I alla fall enligt filmen The Front Runner.
En mer upptempo skildring av modern politik och media finns att betrakta och begrunda i den ypperliga nya TV-serien The Looming Tower. Pressen fokuserar på Monica Lewinsky skandalen (så typiskt) när det finns mycket större och mer överhängande hot och faror som de borde ha fokuserat på. Vilket de inte insåg förrän allt rasade. Bokstavligen.
Idag skriver den amerikanska pressen om en president som orsakar skandaler så gott som dagligen och som inte ens bryr sig om vad någon skriver om honom. Behovet av pressen som kommunikationskanal är också borta. 1988 öppnade den amerikanska politiska pressen en Pandoras Box och sedan dess har de gjort sig själva mer eller mindre överflödiga.
The Front Runner är inte spännande — som sagt, detta är varken The Looming Tower eller The Front Page eller snabbkäftat Aaron Sorkin drama — men filmen är tänkvärd, ställer många frågor utan att komma med så många svar, och Hugh Jackman är helt fenomenal — igen. The Front Runner verkar ha gjort Hugh Jackman själv till en Front Runner — fast i ett helt annat race än presidentvalet.
Skriven 2018-11-20
