Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Jason Reitman
I rollerna: Hugh Jackman, Vera Farmiga, J.K. Simmons, Alfred Molina, Molly Ephraim
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-11-23
Att historien om Gary Hart inte blivit film tidigare förvånar mig. Här finns trots allt både dramatik, moraliska frågeställningar och annat stoff i mängder att bygga en intressant berättelse med. Den Colorado-boende politikern var trots allt stjärnan på uppåtgående i den demokratiska sfären redan 1974 då han blev senator. Ett decennium senare misslyckades han med att vinna nomineringsracet mot partikollegan Walter Mondale. Revanschen var dock inom räckhåll. 1988 skulle bli året då denne vid det här laget tämligen mogne påläggskalv skulle bli presidentkandidat. Opinionssiffrorna såg bra ut och hans progressiva idéer tilltalade väljarna. Fast då blev han sånär tagen med byxorna nere. För när några reportrar från Miami Herald efter ett tips bestämmer sig för att bevaka Harts gatuhus i Washington får de lön för mödan när den okända blondinen Donna Rice ses besöka den hete politikern.
En inblick i den avgörande nomineringsvalet mot Mondale utgör någon slags prolog i filmen, men sedan kastas man relativt omgående fram till tiden strax innan denna omvälvande händelse. Där och då ägnar sig Hart åt flitigt kampanjande, men när skriverierna om blondinen väl dragit igång börjar eländet för både honom och hans familj. De tidigare ryktena om hans faiblesse för utomäktenskapliga förbindelser gör att ytterligare bensin hälls på brasan, och pressen går efter lite initial tvekan som det heter ”all in” för att mjölka ur varenda droppe i den skandalösa historien.
Hart i sin tur värnade privatlivet och ansåg att det skulle hållas utanför. Politiken och frågorna är det enda som räknas, menade han. Folk bryr sig inte om skvaller, politik är inte Hollywood. Så här i efterhand kan denna inställning tyckas vara naiv. Men poängen är – som det mycket riktigt antyds i filmen – att politikers snedsprång tidigare alltid ignorerats eller tystats ner.
Som helhet ställer manusförfattande regissören Jason Reitman och hans två skrivarkollegor många frågor i denna starkt åttiotalsdoftande atmosfärrika och överlag välspelade skapelse. Det handlar om pressens roll, var gränsen går mellan privatliv och den offentliga rollen och vilket ansvar en politiker har vad gäller att vara en förebild för sina väljare bland annat.
Vem vet, kanske är frågorna för många för att de ska kunna besvaras i en knappt två timmar lång film. Eller också kan den som vill själv komma fram till svaren baserat på det som skildras i filmen. Eller rent av se tvetydigheterna. Vilket jag kan uppskatta.
Sedan är det ett plus att Hugh Jackman inte ställer sin Gary Hartfigur i något falskt hjälteljus. Han är förvisso en charmig vältalig herre med till synes goda politiska idéer, men han verkar inte för ett ögonblick se att det fanns fler offer än han själv när skandalen briserade. Det var först senare när eftertankens kranka blekhet drabbade honom. Mest synd var det faktiskt om Harts hårt prövade fru Lee, den gemensamma dottern och Donna Rice, som i stort sett slängdes ut till pressens vargar utan något som helst skyddsnät.
Skriven 2018-11-20
