Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Michael Moore
Dokumentär med Michael Moore, Roger Ailes, Steve Bannon, Hillary Clinton, Kellyanne Conway, Barack Obama, Donald Trump, Rick Snyder
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-11-16
I Fahrenheit 9/11 skärskådade Michael Moore USA efter attacken den 11 september 2001, och i denna helt fristående, men titelmässigt snarlika fortsättning tar han pulsen eller kanske snarare nacksving på det nuvarande tillståndet inom amerikansk politik. Att regissören avhandlar Trump, vapenvåld och ett förlegat, samt långt ifrån schysst valsystem är väl inte alldeles otippat, men han försöker också sig på att vara en aning positiv. Detta gör han genom att berätta om progressivt lutande opinionsresultat i diverse viktiga frågor och titta på de nya gräsrotsdemokraterna bortom Clitondynastin och dess gelikar. Ett långt sjok skildrar de företagsamma ungdomarna som överlevde en skolmassaker och därefter tar upp kampen mot NRA, till exempel.
Inga direkta överraskningar här inte. Man känner igen sig både vad gäller stil, upplägg och som synes för all del också vad beträffar typ av innehåll. Samtidigt måste jag säga att det är en allvarligare Moore man möter här jämfört med tidigare. Borta är den där irriterande lättköpta humorn med fånigt överdrivna poänger, som i viss mån präglade sådant som Bowling for Columbine och Sicko, för att nu ta några exempel.
Istället är det en allvarligare Moore man möter här. Det går att urskilja både sorg och kontrollerat raseri när han, som varnande exempel för Trumperan berättar den sedelärande historien om Rick Snyder. Denne förmögne affärsman och totalt oerfarne – politiskt sett – republikanen valdes ursprungligen till Guvernör redan 2010, och lät sedermera profit gå före invånarnas hälsa genom att medvetet ge dem förgiftat vatten från en ökänt förgiftad flod. Till skillnad då mot bilfabrikerna, som efter en kort period fick rent vatten från den initiala källan istället eftersom deras motordelar förstördes av gifterna.
På sant maner försöker Moore i slutänden sig på både ett så kallat envarsgripande på arbetet med syfte att arrestera Snyder och kör därefter hem till honom och vattnar hans trädgård med det giftiga vattnet. Lite kul är det här allt, men dessa tilltag tar inte fokus från själva frågan, och det är värt att framhålla.
För överlag utgör Fahrenheit 11/9 en skarp vidräkning med den korruption och svågerpolitik, som tydligen är vanligare i USA än vad somliga kanske tror. I alla fall enligt Moore.
Initialt frågar han sig ”Hur i helvete gick det här till?” Att Donald Trump vann valet mot Hillary Clinton 2016, alltså. En intressant fråga, förstås. Men jag är inte säker på att Moore får till ett fullödigt svar här. Dock argumenteras övertygande för att Bernie Sanders blev gruvligt snuvad på nomineringskonfekten för att demokraternas etablissemang ville ha Hillary som kandidat till varje pris.
Således kan den som till äventyrs oroar sig för att denna skapelse fungerar som en ensidig snyting mot Republikanerna i allmänhet och Donald Trump i synnerhet sluta göra det nu. För även Barack Obama får en släng av Mooresleven. Speciellt för sitt överslätande sätt vad gäller ovannämnda vattenskandal.
Ja, också upprepar Moore det andra redan sade då det begav sig långt innan Trump massakrerat konkurrenterna i den republikanska nomineringsomgången, nämligen att han genererade mycket pengar åt media redan från början, vilket i sin tur ledde till ännu mer Trumpexponering för att den positiva (penga)trenden skulle fortsätta.
Fast ingen råkar förstås lika illa ut som Trump, trots allt. Välförtjänt, absolut, men han jämförs faktiskt med självaste Adolf Hitler, och någonstans känns detta väl inte riktigt produktivt. Det är förvisso lätt att se både poängen och parallellen, speciellt när Charlotteville-tragedin kommer på tal. Men ändå, jag är inte säker på att tilltaget riktigt kan betecknas som alldeles seriöst.
Seriös och fullständigt öppenhjärtig är dock Moore själv. Således berör Fahrenheit 11/9 många gånger mer än jag själv hade förväntat mig. Samtidigt är det ett komplext sammanhang han försöker väva samman, vilket ofta lyckas, men knappast till hundra procent eftersom han gapar över väl mycket. Fast på samma gång fungerar de enskilda episoderna riktigt bra, och det räcker faktiskt för att ett högre betyg ska kunna motiveras.
Skriven 2018-11-15
