Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede

Klicka på bilden, för att se hela bilden

En banbrytande och innovativ utställning på Prins Eugens Waldemarsudde

Titel: Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede
Författare: Karin Sidén m.fl.
Plats: Prins Eugens Waldemarsudde
Tid: 15 september 2018 – 27 januari 2019

Don Quixote rider över de tyska hedarna med dragen lans, långt från La Mancha. En blåklädd Liberty-kvinna går genom ett spirande vårligt björklandskap, som en prerafaelitisk inkarnation av skönhet. Två unga väninnor håller om varandra i ett brunt och ödsligt torvlandskap. En flicka i en röd klänning ligger vid några trädrötter. En koloni av människor som alla älskar varandra målas av alla konstnärerna – även barnen. En kvinna målar av sig själv med bärnstenshalsband och röda äpplen – och ingenting mer.

Alla dessa konstverk är verk av konstnärer från Worpswedekolonin. Det här är en fantastisk och unik bildvärld att gå in i, en värld som balanserar på gränsen till expressionismen, till en “brave new world”, men som inte bryr sig om -ismer över huvud taget, bara att skapa den bästa, vackraste och mest känslosamma konst som är möjlig att skapa.

Än idag är många av verken, som skapades under Worpswedekolonins glansdagar, vågade, annorlunda, avantgarde. Worpswedekolonin har en speciell stil, ett speciellt förhållande till naturen och till människan, och konstverken har fått en oerhörd genklang från alla de besökare som strömmat till Prins Eugens Waldemarsudde.

Sveriges vackraste museum är nu ännu vackrare.

Detta är första gången som en stor utställning med verk från samtliga medlemmar i Worpswedekolonin visas upp i Sverige.

Worpswedekolonin är enormt viktig inom konsthistorien och mycket berömd i Tyskland — men i Sverige är Worpswedekolonin praktiskt taget okänd. Till skillnad från till exempel Skagenkolonin, som nyligen förärades en stor utställning på Prins Eugens Waldemarsudde. Eller Bloomsburygruppen, som visades upp i en ny utställning på Artipelag, och presenterades i en ny bok av Ingela Lind, under sommaren 2018. Eller Arts & Crafts rörelsen, med William Morris i spetsen, som just spelar huvudrollen i den nya utställningen på Millesgården.

Blomsburygruppen, Worpswedekolonin, Arts & Crafts rörelsen …

Det kan verka som en tanke att alla dessa grupper har förärats utställningar i Stockholm i år. Men det finns ingen medveten tanke om samverkan eller synergieffekter bakom dessa nya utställningar och böcker, det är bara ett lyckligt sammanträffande … Eller?

Curatorn och museichefen Karin Sidén, som ligger bakom utställningen med Worpswedekolonins fantastiska verk, filosoferar om att sammanträffandet faktiskt inte bara är en slump, alla dessa grupper ligger i tiden, och de är något som vi behöver idag, mer än någonsin.

– Om du ser på Worpswedekolonins bildvärld så märker du direkt att den genomsyras av kärlek och acceptans och diversitet. Kärlek mellan människorna och kärlek till miljön omkring dem och kärlek till naturen. Ingen är utesluten. Det är tilltalande idag, i en värld som präglas av ett allt hårdare klimat.

Paula Modersohn-Becker är den mest kända konstnären inom Worpswedekolonin och hennes livsöde är som en Vincent van Gogh historia. Briljant konstnär avlider alldeles för tidigt (hon var bara 31 år), och under sin levnadstid målade hon tusentals tavlor men hade bara två utställningar och sålde bara tre tavlor, alla till nära vänner. Rainer Maria Rilke köpte en av dem, till överpris, för att stödja Paulas målande. Rilke beundrade Paula som banbrytande konstnär, han insåg tidigt hennes storhet, hon var dessutom en av hans närmsta vänner och han blev helt förstörd av sorg när hon dog. Hennes målning med bärnstenshalsband och äpplen nämns i hans dikt Rekviem.

Att Paula dog så pass tidigt innebar att hon missade den hårdare tid som var i antågande. Acceptansens, experimenterandets, kärlekens och den fria konstens tid var över — nazisterna tog makten i Tyskland och förklarade att Paula Modersohn-Becker var degenererad, och så även hennes konst. En stor del av hennes tavlor förstördes eller brändes.

Marie Darrieussecq har skrivit den nya biografin Härligt är att leva här om Paula Modersohn-Becker – eller Paula, som hon oftast kallas i boken.

Marie har inte mycket till övers för Paulas gifta dubbelnamn eller, för den delen, hennes mycket äldre och inte alls lika konstnärligt begåvade make. Paula kallades Paula av vännerna och signerade sina tavlor Paula Becker. Paula är den första kvinnliga konstnär som blivit förärad ett eget museum, ett gigantiskt museum som ligger i Bremen, uppbyggt av en beundrare som blivit stenrik på koffeinfritt instantkaffe.

Boken Härligt är att leva här kom ut på svenska på Norstedts förlag, samtidigt som utställningen med Worpswedekolonin öppnade. Det här var en planerad slump. Marie Darrieussecq har även medverkat i utställningskatalogen, där kända franska, tyska och svenska konstvetare skrivit om Paula Modersohn-Becker och Worpswedekolonin.

Marie Darrieussecq finns på plats på Waldemarsudde för att tala om sin kärlek och fascination för Paula Modersohn-Becker och om sin nya bok. Ambitionen med boken är enkel: Paula fångade Maries intresse både som människa och som konstnär, och Marie insåg att hon måste ge Paula upprättelse.

Paula Modersohn-Becker är precis lika genialisk och lika avantgarde som Cezanne och Gaguin, och lika betydelsefull för konsthistorien, men inte alls lika känd utanför Tyskland — vilket till stor del är nazisternas fel. Resten av världen var inte så intresserad av, eller så mottaglig för, tysk konst efter andra världskriget, menar Marie, och det omfattade tyvärr även de konstnärer som förföljts och svartlistats av nazisterna.

– Jag hade en målsättning med boken, jag ville ge Paula mer liv. Mer liv och mer berömmelse. Jag ville ge henne den upprättelse och den uppskattning som hon är värd. Det året när Paula dör, då håller Picasso en afrikansk mask i sina händer. Men Paula är där, hon är precis på gränsen, hon kunde ha blivit den första pionjären inom kubismen, precis som inom expressionismen. Men hon hinner inte. Hon får slut på tid.

Ändå är Paula Modersohn-Becker mycket viktig inom konsthistorien, menar Marie Darrieussecq, och hon påpekar gång på gång hur banbrytande Paula var, och banbrytande på så många olika sätt — som kuriosa kan nämnas att Paula var den första i konsthistorien som målade av en napp (!). Hon var också banbrytande inom områdena självporträtt och nakenstudier.

– Ditintills i konsthistorien hade porträtt av kvinnor varit “hora eller madonna”. Det där är vad männen klarar av att måla. Madonnabilder eller horor, objekt som ska sättas på piedestal eller objekt som ska åtrås. Ta till exempel Manets Olympia, jag älskar den bilden, den är ett mästerverk, men hon är ett objekt. Ett åtråvärt objekt. Paula målar inte kvinnor som objekt, som hora eller madonna, hon målar dem som kvinnor, påpekar Marie Darrieussecq.

Även Paulas personlighet utanför konstnärslivet tilltalade Marie Darrieussecq, en vild ung tjej som bara vill läsa och måla, inte jobba, inte sköta hushåll, inte gifta sig, inte ha några regler … En tjej med massor av humor och massor av liv. Titeln Härligt är att leva här återspeglar Paulas livsaptit och glädje.

– Hennes brevväxling med Rilke är mycket, mycket rolig. De flesta tänker på Rilke som svår och svårmodig och en mörk poet. Men tillsammans med Paula är han jordnära och rolig och riktigt uppsluppen och skojig. Man får se en annan sida av honom. Samtidigt är det uppenbart att han beundrar henne som konstnär, han förstår verkligen hennes storhet.

Andra medlemmar i Worpswede kolonin, förutom Paula Modersohn-Becker och Rainer Maria Rilke, var Paulas bästa väninna Clara Westhoff (som gifte sig med Rilke), Paulas äkta man Otto Modersohn, vännen Heinrich Vogeler, modellen Martha Vogeler, Ottilie Reylaender, Hans am Ende, Fritz Overbeck, Hermine Overbeck-Rohte, Fritz Mackensen och Marie Bock.

Den målning som lockar besökare genom att finnas på affischer överallt är Våren av Heinrich Vogeler. Målningen förställer hans fru, modellen Martha Vogeler, som vandrar genom ett vårlandskap, och hon är klädd i en vacker och modern Liberty-klänning.

Liberty var London-affären som var omhuldad av William Morris och Arts & Crafts rörelsen. Liberty var innestället där alla brittiska prerafaeliter handlade. Heinrich Vogelers prerafaelitiska skönhet drar omedelbart till sig besökare och beundrare i utställningshallen — det är den största målningen i den största salen och alla blickar går mot den magnifika tavlan.

Martha Vogeler ser nöjd ut. Nöjd inte bara över att vandra i ett evigt spirande vårlandskap, utan även över att få lyckan att resa utomlands, för första gången på mycket, mycket länge. Våren är en nationalklenod som sällan får ut och resa. Våren pryder brevkort, anteckningsböcker, magneter och även utställningskatalogen om hela Worpswedekolonin och deras verk, som presenteras på Prins Eugens Waldemarsudde.

– Det var inte lätt att få hit tavlan, berättar Karin Sidén. Den hade inte varit utanför Tyskland på nästan tjugo år. Men till sist sa de “Vi låter henne få resa, vi gör det för Prins Eugen”!

Heinrich Vogelers vackra mytologiska motiv i utställningen tål också att betraktas och begrundas, länge. Ett av de vackraste och underligaste är hur Don Quixote ridit fel och nu befinner sig i ett tyskt hedlandskap. På jakt efter nya väderkvarnar? Eller är det inte så med klassiska motiv och sagomotiv, att man föreställer sig ofta huvudpersonerna i den egna, familjära miljön?

Heinrich Vogeler var inte bara en lysande målare själv — han var också den som tog hand om Paulas tavlor efter hennes död, han förstod mycket bättre än Paulas make Otto Modersohn hur stor Paula var som målare.

Heinrich Vogeler hade själv ett tragiskt livsöde — han blev kommunist och valde att flytta till Ryssland, där han antog att han skulle vara välkommen, men han slutade sina dagar i ett ryskt koncentrationsläger, efter att Molotov–Ribbentrop pakten hade brutits och alla tyskar skulle “rensas ut”. Ett typiskt 1900-tals öde — på en och samma gång både sorgligt och ironiskt.

Vad är den största överraskningen på utställningen? Kanske mötet med Ottilie Reylaender. Hon är inte lika berömd som andra pionjärer inom måleriet, men här, i den här utställningen, står det helt klart att hon är en av den moderna konstens banbrytande fanbärare. Chockerande modern är Ottilies bild av en flicka i en röd klänning vid några nakna trädrötter — den hade kunnat vara gjord idag och ändå ha känts avantgard, modig och revolutionerande.

Ottilie Reylaender var långt före sin tid. Till skillnad från Paula Modersohn-Becker så fick Ottilie Reylaender ett långt liv, hon blev över 80 år, men hon flyttade från Worpswede, till Mexico, där hon bland annat umgicks med konstkändisen Diego Rivera, och hon blev därmed bortglömd i den tyska (och europeiska) konsthistorien. Hon har på senare år fått upprättelse och hyllas nu som en av den moderna konstens pionjärer. Hennes tavlor hänger nu där de hör hemma, tillsammans med resten av Worpswedekolonin och på kända museer. Och hon är rikligt representerad med fantastiska verk på den nya utställningen om Worpswedekolonin på Prins Eugens Waldmarsudde.

Ottilie Reylaenders bild av två unga väninnor som håller om varandra, mitt i ett brunt och ödsligt torvlandskap, är banbrytande för hur man avbildar barn, speciellt flickor, i konsthistorien. Det här är inte ett sentimentaliserat och idylliserat porträtt, inte en symbolisk bild av den oskuldsfulla barndomen, det är ett porträtt av två individer med egna liv och egna tankar.

Att få tag i alla centrala verk från alla olika konstnärer i Worpswede kolonin — inklusive en designad first edition av Rilkes verk — har varit en monumental uppgift, arbetet med utställningen har pågått i flera år.

Flera resor till Tyskland har stått på dagordningen och dagens Worpswede, som ligger i närheten av Bremen, är fortfarande är en aktiv plats för konstnärligt liv och skapande.

Utställningen om Worpswedekolonin på Prins Eugens Waldemarsudde är ett mästerverk i sig, dialogen mellan de olika tavlorna är inspirerande, tankeväckande och intressant, och i varje rum finns det något eller några verk av Paula Modersohn-Becker, som en välbekant röst som går igen och återkommer gång på gång med nya, spännande saker att säga.

Skriven 2018-11-05

Du kanske gillar:

DAWIT ISAAK-BIBLIOTEKET – yttrandefrihetsbibliotek på Malmö Stadsarkiv JPS MEDIA bjuder på Halloween långläsning antecknad av ingen mindre än Vladimir Oravsky Barry Lyndon och skatten: kulturskatten och den vi tvingas att betala till folk som borde livnära sig på något annat än det de bränner våra skattepengar på. DogmaDoguSåpa™, Mätt på att leva™, Murmelmurvlarna™, Sverige sett genom 16 städer™, Fredag Bad taste™