Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tjugo år har förflutit sedan avhoppet från Journey och tjugofyra sedan förra soloalbumet For the Love of Strange Medicine såg dagens ljus. Det är alltså inte konstigt att det är en stor sak nu när Journeys före detta (guld)röst Steve Perry nu äntligen släpper ett nytt album.
Undran om förväntningar
Fullt förståeligt förstås, och jag är själv en av de som gått och väntat. Frågan att ställa sig är dock om sångaren lever upp till de högt ställda förväntningarna. För egen del är jag benägen att svara nej på den undringen. Missförstå mig inte nu, Traces är inget dåligt album långt därifrån. Det är som sig bör välproducerat, gjort med känsla och precis lika starkt präglat av artistens röst som man hade kunnat önska.
Personligt om kärlek
Men det hela är också jämntjockt både vad gäller typ av sånger, tempo och textmässigt. Beträffande lyriken handlar det om personliga texter om kärlek på längden och tvären sedd från olika synvinklar. Perry skriver om sådant som okrossbara heta känslor, löften som lever, en partner som alltid finns där, saknad, längtan och till och med hur lätt det här med att älska någon kan vara ibland. Och visst låter sångaren genuin, det hela skvallrar om en mogenhet från någon som levt länge och upplevt mycket. Men så har han också hunnit fylla sextionio vid det här laget.
Balsamerande ballader
Fast samtidigt kan jag lite grand tycka att variationen inte är direkt överväldigande i ordflödet. Å andra sidan går detta hand i hand med den typ av sånger som gör Traces. Det hela domineras totalt av balsamerande ballader och midtempoalster som knappast varit malplacerade vare sig på parmiddagen eller den romantiska diton.
Blåst på AOR-konfekten
Den som längtar efter Journeys AOR-vibbar kan således känna sig blåsta på konfekten. Inledande No Erasin’ och Sun Shines Gray hade förvisso platsat som softare spår på någon av bandets skivor. Inte minst får rytmsektionen lov att göra sig hörd här även om bombastiskt inte precis är det första ord man tänker på.
Egna känslouttryck i fokus
Efterföljande We’re Still Here i sin tur påminner en hel del om sådant Perry gjort på sina tidigare soloskivor. För övrigt får dock gamla fans till större delen bereda sig på vuxen mjukispop med en sångare som föredrar att få ut alla sina inneboende känslor för sin egen skull, snarare än rikta sig till den publik som väntat på nytt material i två decennier.
Variation i deluxeform
Lustigt nog uppvisar de fem extraspåren från amerikanska kedjan Best Buys exklusiva deluxeversion mer temperament och variation än de första tio spåren sammantaget. I Angel Eyes gör till exempel Perry sin version av Motown medan Call on Me – tro det eller ej – har kryddats med en uppenbar dos reggae och Could We Be Somethin’ Again har ett diskret groove med ett mindre stänk av blues.
Välkommet livstecken
Allt detta har självklart också gett helheten en uppfriskande vitamininjektion. Men som sagt, Traces är ändå något av en besvikelse. Av ovannämnda skäl. Men det betyder inte att det här inte ska räknas som ett gott välkommet livstecken från en saknad vokalist betraktad som uträknad för länge sedan. Trots allt.
Skriven 2018-11-06
