Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Bryan Singer
I rollerna: Rami Malek, Gwilym Lee, Ben Hardy, Joseph Mazzello, Aidan Gillen, Lucy Boynton, Tom Hollander, Allen Leech
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-10-31
Bohemian Rhapsody både inleds och avslutas på Live Aidgalan 1985 där Queen triumferade med ett numera närmast legendariskt framträdande. Däremellan får man sig till livs en tämligen traditionell biopic från tiden kring bildandet fram till nämnda minikonsert på Wembley.
När tillbakablicken tar sin början är året 1970. Det var då den unge Indienbördige Farrokh Bulsara mötte de övriga medlemmarna i Queen. Fast då hette bandet Smile, och hade precis förlorat sin originalvokalist.
Därefter rullar historien på med de första stapplande karriärstegen, skivkontraktet med EMI, Freddys möte med första kärleken och tillika livslånga vännen Mary, skildrandet av hans till en början undertryckta homosexualitet, turnerandet skildrat i typisk montageform samt den kritiska brytningen och sedermera försoningen mellan å ena sidan Mercury och å andra sidan bandfamiljen John Deacon, Brian May och Roger Taylor.
Ja, också läggs förstås extra tid på tillkomsten och det monumentala genombrottet med Bohemian Rhapsody, det pompösa nyskapande stycket på nästan sex minuter som betraktades som omöjligt för radiobruk. I en rolig scen med en oigenkännlig Mike Myers som skivbolagsboss får bandet veta att eftersom han betalat inspelningen är det givet vem som gör singelvalet, och då får det bli rockern I’m In Love With My Car istället. Fast så blev det förstås inte.
Det är lika bra att säga det rätt ut; jag tycker mycket om Bohemian Rhapsody. Det är en välgjord underhållande skapelse som både bjuder på sköna nostaglivibbar och fantastiska livesekvenser Sedan är Rami Malek i huvudrollen inget annat än lysande. Kroppsspråket och maneren är fångade närmast på pricken. Dessutom ger han helheten både själ och djup. Här finns ett antal scener som verkligen berör.
Därför kan jag också tycka att filmen förtjänar ett högt betyg. Men den hade förstås kunnat bli ännu bättre. Om man vågat ta ut svängarna och utveckla lite mer vad gäller Mercurys bakgrund. Om man varit modig nog att visa upp mer av dramat bakom kulisserna. Om man inte bangat för det kontroversiella av rädsla för att förminska känslan av feelgood och så vidare.
Sedan kan jag lite grand vara störd över när vissa väldokumenterade händelser skrivs om av dramatiska skäl. Som till exempel Mercurys avslöjande av sin AIDS-sjukdom till resten av bandet. Att datera detta till strax innan Live Aid istället för en tid efteråt må vara ett bra grepp för att reta tårkanalerna, men tilltaget ter sig mest bara onödigt. Om nu tanken varit att röra upp de sorgkantade känslorna hade ett nedslag i studion vid inspelningen av sista albumet Made in Heaven då den döende sångaren använde sina sista krafter för att lägga sången varit att föredra. Det om något hade varit något att beröras av. Och det hände på riktigt.
Skriven 2018-10-31
