Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Fede Alvarez
I rollerna: Claire Foy, Sverrir Gudnason, Lakeith Stanfield, Stephen Merchant, Vicky Krieps, Cameron Britton, Claes Bang, Synnøve Macody Lund
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-10-26
Jag läser mina recensioner av de tidigare Millenniumfilmerna – MÄN SOM HATAR KVINNOR, FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN, LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES och THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO – och förvånas över de höga betyg jag gav dem. Var de verkligen så bra?
Nej, det var de nog inte. Jag var snällare med betygen förr, och läser man texterna stämmer de inte riktigt överens med betygen. Dock tyckte jag att David Finchers amerikanska film THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO var bättre än det svenska originalet; MÄN SOM HATAR KVINNOR. Jag tyckte att Rooney Mara var en bättre Lisbeth Salander – Noomi Rapace var så introvert och konstig, att hon var i vägen för handlingen. Om Salander inte blandat sig i leken, hade fallen lösts betydligt snabbare.
Finchers film blev inte den succé man räknat med, Stieg Larssons två övriga böcker i trilogin kom aldrig i amerikanska versioner, och när man nu sju år senare gjort en ny MILLENNIUM-film, bygger den på David Lagercrantz’ bok “Det som inte dödar oss”. Lagercrantz blev ju den som fick ta över författandet av bokserien, men jag har inte läst någon av hans två böcker. Jag har å andra sidan inte läst Stieg Larssons böcker heller.*
Rooney Mara och Daniel Craig, som spelade Mikael Blomkvist i förra filmen, är inte med i THE GIRL IN THE SPIDER’S WEB, som regisserats av Fede Alvarez; han som gjorde nyinspelningen av EVIL DEAD och nu senast DON’T BREATHE. Engelska Claire Foy gör Lisbeth Salander, medan svensk-isländske Sverrir Gudnason är Blomkvist. Fast han är inte Blomkvist så mycket. Rollen är så blek och onödig att den närmast är försumbar.
Hur pass nära boken den här filmen ligger har jag ingen aning om, men manusförfattarna verkar ha tagit sig stora friheter. Lisbeth Salander har fått en helt ny bakgrundshistoria, så filmen är snarare en reboot än en uppföljare.
Handlingen … Ja … Handlingen är en enda röra, det är en rätt ofokuserad historia, det här, där de olika trådarna glöms bort under stora delar av speltiden. För att vi inte ska märka de logiska luckorna, brassas det på med en massa action och jakter istället.
Stephen Merchant spelar en herre vid namn Frans Balder, som uppfunnit ett datorprogram med vilket man kan hacka all världenskärnvapenarsenaler. Balder kommer på att det nog inte är så bra att USA sitter på detta program, vilket de gör, så han kontaktar Lisbeth Salander och ber henne hacka datorn i Amerika, och sno programmet. Det gör hon.
Onda existenser anländer till Stockholm för att stjäla datorprogrammet och döda Balder. De lyckas med det sistnämnda, de kidnappar även Balders unge son, som är den ende som kan räkna ut programmets lösenord, och eftersom Salander är i vägen lyckas bovarna se till så att alla misstankar riktas mot henne. Mikael Blomkvist måste hjälpa henne. I handlingen figurerar även en amerikansk agent (Lakeith Stanfield), en mystisk chef på SÄPO (norskan Synnøve Macody Lund), och Salanders illasinnade syster (holländskan Sylvia Hoeks).
Den här gången är Lisbeth Salander närmast en superhjälte – hon är nu något slags brottsbekämpare, en regelrätt vigilante, och hon kan allting. Verkligen allting. Hon vet hur allting funkar. Det är inte klokt vad man kan åstadkomma med en mobiltelefon och en laptop. Salander hackar allting på några sekunder tack vare sina magiska krafter. Tur har hon också. En riktig jävla tur. Jag skrattade när Salander blir nedslagen och drogad i ett badrum – hon ligger utslagen på golvet, förlamad, men lyckas vifta med armen. En pillerburk trillar ner framför henne – och den råkar innehålla amfetamin, som hon krossar och snortar, och så kommer hon på fötter igen. Tänk om det istället var en tub Treo som trillade ner från hyllan. Då hade filmen slutat där.
Lika festligt är det under en biljakt på en bro, under vilken Salander utan att tveka stannar, klättrar upp för en stege, trycker på en knapp, och öppnar bron så att skurkarna inte kan följa efter. Självklart visste hon var denna knapp fanns.
Så här fortsätter det. Det blir rätt fånigt, det blir alltför otroligt, de rena sammanträffandena är många, och jag undar vad alla håller på med.
THE GIRL IN THE SPIDER’S WEB är även något av öppna mästerskapen i märkliga accenter. Stephen Merchant och Synnøve Macody Lund pratar brittisk engelska, den amerikanske agenten amerikansk engelska, medan alla andra pratar med “svensk” brytning. Den ende som pratar normalt, är Sverrir Gudnason. Han pratar engelska som en yngre, modern svensk gör idag. När de övriga pratar låter det inte klokt, och jag undrar om de ska föreställa östeuropeer eller finnar, eller vad de ska vara – eftersom de inte låter som svenskar. Claire Foy låter som en döv som lärt sig prata, hennes accent är fantastiskt konstig. Skådespelarnas märkliga dialekter är faktiskt väldigt irriterande och stör helhetsupplevelsen. Om alla istället pratat brittisk och amerikansk engelska är det möjligt att jag upplevt filmen som aningen bättre. Stephen Merchant stämmer möte på Centralbron och säger att de ska ses “at the Centralbrånn”. På några skyltar inne på SÄPO:s kontor står det SAPO.
Alvarez film innehåller en hel del grovt våld, det är eldstrider, slagsmål och kreativ tortyr. Stämningen är genomgående mörk. Men – eftersom filmen bitvis är så sanslöst fånig och ologisk, känns det inte så mörkt som det nog är tänkt att det ska vara.
En av filmens allra sista scener är identiskt med en av de allra sista scenerna i DAREDEVIL med Ben Affleck, vilket gör superhjältekopplingen starkare.
Ja, just det, jag höll ju på att glömma. Mikael Persbrandt har en liten roll som Lisbeth Salanders grymme pedofil till far.
*Det är fler än David Lagercrantz som skriver nya berättelser om Lisbeth Salander. Efter att ha skrivit manus till de franska serieversionerna av Stieg Larssons böcker, fick Sylvain Runberg tillstånd att skriva nya äventyr. Jag har inte läst de här seriealbumen, jag tror inte att de publicerats på svenska i Agent X9 (eller så har de det), men Runberg är en begåvad författare.
Skriven 2018-10-24
