Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC
Ja, så var det alltså sant. Tydligen hade den första roparen sprungit iväg omedelbart, för det dröjde inte länge förrän Kattis rusade ut från hotellet och på det mest skamlösa sätt kastade sig på knäna framför och kramade om Beatrice, som på sitt vanliga sätt höll sig lite tillbaka känslomässigt. Så inte Kattis. Hennes tårar rann hejdlöst ur ögonen medan hon pussade Beatrice igen och igen, helt i onödan.
”Du räddade oss! Du räddade oss!” grät men samtidigt skrattade Kattis igen och igen.
”Vi trodde vi hade förlorat dig!”
Så var det väl inte värre, menade Beatrice. Lyckligtvis kom mamman och Alek nu också ut från hotellet, för även om Beatrice också fick ta emot pussar, kramar och tårar från dem, tvingades Kattis åtminstone att släppa sitt hårda grepp om henne så länge. Då så.
Därutöver bedyrade mamman och Alek det samma som Kattis:
Beatrice hade räddat dem genom att varna dem i tid före tsunamin kom. De hade precis hunnit in på hotellet i sista sekunden och sen trodde också de att Beatrice efter sitt hjältedåd gått förlorad i vattenmassorna. Beatrice fick berätta hur hon överlevt. Då så.
Men pappan då? Familjens överhuvud? Beatrice anande det värsta och fick nu på sätt och vis bekräftelse:
Sen han envisats med att vägra lyssna på Beatrices varning hade ingen sett vare sig hud eller hår av honom. Med andra ord var pappan bland de många saknade och även om mamman, Kattis och Alek ofta hade gjort sig lustiga på hans bekostnad så saknade de honom uppriktigt och på alla mänskliga sätt. Mitt i glädjen över att ha återfunnit Beatrice blev de alla ledsna igen.
Men om han var saknad varför fanns då inte hans foto på anslagstavlan, undrade Beatrice.
”Det gör det visst”, bedyrade Kattis. Sen gick de alla dit och Kattis pekade:
”Där!”
Det var pappans gamla passfoto som förstorats så att det blev ännu svårare att känna igen honom.
Beatrice var för finkänslig för att fråga varför hennes foto inte fanns där då.
”Vi skulle ha satt dit ditt foto också så klart, men vi HAR inget!” förklarade Alek som tillsynes läst Beatrices tankar. Då så.
Sen gick de alla fyra en bit ner mot stranden, men bara dit de hunnit dagen för tsunamin. Ett par palmer stod fortfarande kvar. Tillsammans mindes de precis var de stått när Beatrices varning kom, men eftersom det var obehagligt att tänka på gick de snart tillbaka mot hotellet igen.
”Det finns nog inget större hopp om att hitta pappa nu mera”, suckade mamman.
”Han kan ju ha förts med vattnet långt in i landet, precis som du, Beatrice”, snyftade hon i sin näsduk ”och där kan han ligga begravd var som helst!”
”Nej” fastslog Beatrice, ”det kan han inte.”
”Vad menar du?” frågade mamman. Beatrice hade sin vana trogen nosat lite varstans på vägen och stannade nu till framför ännu en hög av skräp och bråte inte långt ifrån hotellet. Det var någonting i den högen som luktade bekant.
”Ja, vad menar du, Beatrice?” frågade Kattis och Alek i kör. Beatrice satte sig.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2018-10-10
