Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC
En bit borta såg hon utan minsta tvekan sitt hotell! Där alla andra mindre och bräckligare hus hade jämnats med marken stod Beatrices hotell kvar, inte minst tack vare sin höjd men framför allt tack vare sin upphöjda belägenhet. Beatrice stirrade fixerat och fick en sån oro i kroppen att turbanen inte kunde undvika att märka det.
”Jaj hajar, du vill i land, va’? Okaj då.”
Med säker hand styrde han båten mot brädden så att Beatrice lätt kunde hoppa av.
”Haj då, turistkatten! Vi ses kanske igen!”
”Haj…”
Beatrice kastade en tacksam blick över axeln på denne märkvärdigt känslige man och som vinkade till henne medan han rodde båten tillbaka ut mitt på floden där strömmen var starkare. Sen sprang hon allt hon orkade mot hotellet.
Utanför hotellet rådde stor förvirring. Som den enda bestående byggnad runt omkring, var det härtill alla överlevande från hela området hade kommit. Därtill fanns det fortfarande mycket bråte och skräp som flodvågen lämnat lite varstans i en enda röra, alltså precis som överallt annars. Här pågick det dock också ett mera organiserat arbete med att undanröja de värsta efterlämningarna av flodvågen. Eller kanske skulle man inte säga ’flodvågen’ längre utan ’tsunamin’. Det var i alla fall det ordet alla använde som Beatrice lyssnade på och då fick hon väl vänja sig vid det nya konstiga ordet hon med. Det var helt omöjligt att komma in på hotellet men utanför på alla tillgängliga väggar fanns uppklistrade små pappersbitar och massvis med foton av folk som antagligen söktes, som alltså var försvunna i samband med flodvågen, det vill säga tsunamin. Hela hotellets fasad var kort sagt en enda stor anslagstavla. Beatrice gick och studerade den noga. Än så länge hade hon inte hittat nåt foto på vare sig Kattis, Alek, mamman eller familjens överhuvud. Var det ett gott tecken? Betydde det att de alla överlevt eller att de alla var borta så att det inte fanns någon kvar till att sätta upp foton på dem?
Beatrice genomsökte ’tavlan’ ett flertal gånger. Det slog henne att det inte heller fanns ett foto på henne själv. Om nån var saknad måste det väl vara hon eller hur? Hur skulle hon tolka avsaknaden av hennes foto tro? Att det inte fanns någon kvar att sakna henne? Plötsligt var hon inte så hoppfull längre. Typiskt. Vid synen av hotellet hade Beatrice automatiskt antagit att alla problem var lösta, att alla, möjligen bortsett ifrån pappan skulle Beatrice tro, var okej och att hon sen kunde få åka till sitt hemland igen. Men så förhöll det sig såklart inte. Ingenting hade löst upp sig, ingenting var avklarat, hon kunde lika bra ha stannat på båten, först som sist kunde hon likaväl vänja sig vid tanken att det var här hon fick stanna resten av livet.
Beatrice satte i gång med att tvätta sig i solskenet som hon alltid gjorde när det inte fanns någonting annat att göra. Hon var lite hungrig, men det fanns säkert gott om vattensorkar även här. Det var bara att nosa upp dem. Sen kunde hon försöka nosa upp turbanen och hans ankor. Hur svårt kunde det vara? Åtminstone slapp hon nu kylan, snön och isen för gott…
”BEATRICE!!!”
Rösten som ropade så högt lät bekant, så bekant att Beatrice hejdade sin duktiga tunga mitt i en särskild knepig reningsoperation och såg upp. Var det möjligt? Det var det, för ropet upprepades omedelbart och sen av flera olika röster. Vid närmare åsyn såg Beatrice att rösterna kom från verandan på en av de översta våningarna i hotellet, där också syntes några frenetiskt vinkande händer.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2018-10-10
