Klicka på bilden, för att se hela bilden
Axel Dahlins låtar berör livet. Inte som det borde vara, eller som man vill att man ska se ut. Utan som det är. Det ligger ett existentiellt raster i hans tongång. Det är inkassobrev, tumörer, disk och desillusion inför medelådern där man antingen kommer upp sig eller står och stampar på nån sorts botten. Och samtidigt andas vi med en gemensam undran: ”Ska det vara så här?”
”Det finns inget att bevisa, ingen mask att hålla kvar. Vi tar en bit i taget.”
En del konstnärer är det för att de aldrig slutade rita. En författare är författare när hen inte kan låta blir att skriva. Axel Dahlin försökte en period göra något annat än att hålla på med musik; lämnade musikhögskolan för detta ”annat”, men återkom ständigt till musiken. Han har spelat sen femårsåldern. Det började då med munspel och vidare till valthorn och symfoniorkester som tonåring. Sen tog han rockbandsvägen mot rockstjärnelivet. Det gick sådär. Men likväl har Axel Dahlin numera musiken som levebröd.
2015 släppte han EP:n Hoppet som klingade folkpop men levde nära psalmtraditionen. Axel frågade då poeten Margareta Melin om hon ville bidra med en text. Det resulterade i låten Hoppet.
Recensionerna var fina och Axel uppmärksammades lokalt för skivan. Releasekonserten var fullsatt och första tryckningen har sålt slut. Sedan dess har Axel släppt singeln ”Bär mig nu” gästad av Karl Martindahl, producerat åt andra artister och medverkat som musiker på bland annat Le Trio Bagdads nyligen släppta skiva Flowers. Och fredagen den trettonde april kommer nya singeln ”Och det brann i vårt bröst”.
Axel Dahlins musicerande kan ses som ett kall, och det är med värme han tar sig an tillvaron i sina låtar. Vi andra kan känna igen oss och tröstas av att det finns fler som brottas som vi bakom maskerna.
Richard Thörn, KSTN
© Play MPE
