Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tredje Köpenhamnsgiget på sex år med Halestorm är härmed avverkat, och för att nu travestera vår egen Petter så ”går det bra nu” för kvartetten. Eller snarare fortsätter det gå åt rätt håll publikmässigt. Det här var tredje gången på raken som de sålde ut en större lokal än gången innan. Imponerande, får man väl säga. Allt började 2012 på Amager Bios systersalong Beta inför tvåhundra personer, och den här gången sålde man alltså ut Stora Vega med en kapacitet på 1.600 personer snabbt och lätt som en plätt.
Tyngre och ruffigare sound
Fast det gradvisa ständiga lyftet är samtidigt både logiskt och förståeligt. Kombinationen av sisådär tvåhundra gig per år och ett antal hits producerade av demonproducenten Howard Benson på bandets två första album beredde vägen för både scenrutin och medvetenhet om bandets existens. I slutänden ledde denna flit och detta flyt också till att bandet kunde bryta sig loss, och ta sitt sound vidare. I detta liksom i många andra fall har detta inneburit ett både tyngre och ruffigare sound. Detta gäller föga förvånande särskilt live. Vilket inte minst blev uppenbart denna kväll.
Extra ösig I Miss the Misery
Därmed inte sagt att förändringarna någonsin varit enorma, men det blev rätt tydligt på Vega att man på senare år velat komma bort från Bensons mera slickade ljudbild. Sådant som punkiga Uncomfortable, metalförsöket Black Vultures och en extra ösig version av I Miss the Misery med tillhörande kaloririkt solo signerat gitarristen Joe Hottinger utgjorde tämligen självklara bevis på detta.
Själfullt vemodig tillbakablick
Å andra sidan kunde man längst ut på andra sidan spektrat finna den tjusiga Familiar Taste of Poison – förmodligen det närmaste bandet någonsin varit en powerballad – och opluggade The Silence, en själfullt vemodig tillbakablick på ungdomens dagar. Så visst lever variationen alltjämt hos dessa hårt arbetande amerikaner.
Inte lika direkta liveess
Liksom de starka melodierna, för övrigt. Karismatiska sångerskan Lzzy Hale och hennes kumpaner levererade även i de nya sångerna, typ de släpiga White Dress och sexuellt frispråkiga Do Not Disturb. Det betyder förvisso inte att dessa alster är lika omedelbara som klassikerna i bandet repertoar, men de vinner faktiskt längden. Samtidigt ska det inte stickas under stol med att de inte är lika direkta liveess som tidiga hits á la Freak Like Me med sina tydliga anthemkvaliteter och den stunsigt catchy Mz Hyde. Något alla närvarande i det utsålda Vega rimligen omgående borde ha kunnat konstatera när allt var över.
Lzzy Hales många känslonyanser
I dagens läge är det mer fokus på groove och för all del också en del blues i det nya materialet, och det kan jag kanske i viss mån beklaga eftersom Halestorm är ett band som är så duktiga på att göra hårdrock och metal med melodin i centrum kopplad till stora refränger som grädde på moset.
Samtidigt är det förstås så att Lzzy Hale kan sjunga det mesta övertygande, och kanske är det då också så att känslonyanserna i hennes starka omfångsrika pipa kommer om inte mer till sin rätt i den nya musikaliska omgivningen, så i alla fall gör det på ett annat sätt.
Alltjämt outnyttjad potential
Fast oavsett vad man nu tycker om Halestorms utveckling på senare år, så går det aldrig att komma ifrån att de alltjämt har framtiden för sig. Jag tror och hoppas verkligen på det här bandet, men inte minst som liveakt finns det fortfarande outnyttjad potential. Det finns för all del mycket passion och känsla som ackompanjerar det redan gedigna hantverket, men för att de ska lyfta sig ytterligare som liveakt hade jag önskat en aning mer utlevande attityd och rörelsemönster. En petitess? Ja, kanske det, det här är ju liksom ingen livsavgörande kritik från min sida. Men ändå, på Vega blev det likväl lite väl mycket stillastående på samma punkt för alla inblandade genom det nittio minuter långa giget, och för att detta lovande sällskap fullständigt ska äga scenen måste de nog gå in för att ta över den i lite högre utsträckning än vad de gör idag.
Skriven 2018-10-06
