Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Ruben Fleischer
I rollerna: Tom Hardy, Michelle Williams, Riz Ahmed, Scott Haze, Reid Scott
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-10-05
I den tio år gamla Spider-Man 3 blev Peter Parker och hans spandexklädda jag besatt av ett mörkt utomjordisk väsen som fick honom att bete sig på ett ondskefullt utflippat sätt. Såvitt jag kommer ihåg nämndes aldrig Venoms namn, men tydligen ska det ha varit han som låg bakom både den personliga förvandlingen och spindeldräktens skiftning till svart. Nu elva år senare utan någon som helst koppling till Tobey Maguires spindelman har alltså Venom fått en solofilm. Intressant på pappret, kan tyckas. Men det färdiga resultatet känns dessvärre i ärlighetens namn ofärdigt och ett resultat av diverse kompromisser
I handlingens centrum finner vi Eddie Brock, grävande tv-reporter som vägrar backa från obehagliga knäck. Inte ens när han får strikta order om att inte ställa obekväma frågor till skumme multimiljonären Carlton Drake om hans skumma forskning undlåter han fortsätta snoka. Vilket är fullt förståeligt. För det visar sig nämligen att Drake försöker mixa elakartade rymdorganismer med mänskliga försöksobjekt i hopp om att skapa en hybridras som kan bo i rymden, och det är samhällets bottenskikt som får betala det ultimata priset när testerna fallerar upprepade gånger.
Givetvis blir Eddie också utsatt för smittan, och det är då historien ska ta fart är det tänkt. Vilket den också gör, det blir både en lång hyfsat häftig biljakt på San Franciscos backiga gator och idel fajtande mellan Drakes armé av bad guys och den Venombesatte Eddie. Samt en del komiska inslag som långt ifrån alltid är lika lustiga som det är tänkt. Bäst och roligast är en del av de inre dialoger den hårt prövade Eddie har med Venom, men några lyckade skämt gör dessvärre ingen film.
Särskilt inte i en rulle som inte går under rubriken komedi. Venom är i grund och botten en tämligen obehaglig karaktär i serien, men här uppvisar han bara glimtvis de här skrämmande kvaliteterna. För egen del skulle jag vilja se en rakt upp och mörkerpräglad tolkning av denna udda figur. Det hade varit en mycket bättre approach än som nu försöka hitta en medelväg för att fånga upp en publik som förmodligen ändå inte gillar dess rätt osympatiska sidor.
Allt detta betyder nödvändigtvis inte att Venom saknar underhållningsvärde, det hela har trots allt sina ljusa ögonblick. Däremot kan man nog med fog säga att den vanligtvis så duktige Tom Hardy i titelrollen och Michelle Williams båda är ganska bortkastade i det här sammanhanget. Där Hardy har svårt att övertyga som lättsamt hängiven och småslafsig hjälte lider Williams brist på något vettigt att göra i en otacksam flickvänsroll.
Skriven 2018-10-03
