Klicka på bilden, för att se hela bilden
När Cher till slut gör entré i Mamma Mia! Here We Go Again är starqualityn verkligen obestridlig. I samma ögonblick som hon skrider in på (film)scenen, tar ton och vänder sig mot Andy Garcias Fernando och sjunger den mest uppenbara sången för tillfället lyfter filmen på ett så självklart tydligt sätt under de tre, fyra minuter den varar. Rösten är precis så omisskänlig som den brukar och lyser lika starkt som alltid trots att sjuttiostrecket är passerat för två år sedan.
Inte vad många önskat
Sedan går det för all del inte att bortse ifrån att detta ögonblick är en rätt krystad manuskonstruktion, men det är verkligen minnesvärt ändå. Fast historien slutade inte där. I filmen alltså. Istället resulterade denna musikaliska utflykt till ett helt Cher goes ABBA-album. Kanske inte vad många fans hade önskat. De liksom jag hade förmodligen helst sett att hon satsat på nytt eget material istället, och varför då inte en comeback inom åttiotalets hellyckade FM-rockland. Albumtrilogin Cher, Heart of Stone och Love Hurts är utan tvekan bland det bästa vokalissan någonsin gjort. Vi talar klassikerstatus i stort sett rakt igenom här.
Oväntad albumleverans
Samtidigt får man vara tacksam för det som erbjuds från superstjärnan i dessa dagar. Jag menar, för egen del trodde jag aldrig att hon skulle leverera ett nytt studioalbum igen. Svensk pensionsålder har trots allt passerats med råge, och hon har själv deklarerat att i åtminstone turnerande är historia för ett bra tag sedan.
Gammal samarbetspartner
Fast några direkta nymodigheter handlar det inte om denna gång. Sångerskan arbetar här liksom på förra albumet, fem år gamla Closer to the Truth och megasäljaren Believe med Mark Taylor, den meriterade britten som även har folk som Lady Gaga, Kylie Minogue, Rod Stewart och Tina Turner på meritlistan.
Begränsad klubbfeeling
Den inslagna vägen från tidigare är således given. Det är dansanta tongångar som gäller även om tempot dragits ner en del. Således blir det aldrig mer klubbfeeling än i Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight). Sedan dammas det där auto tunetricket, som introducerades på Believe av igen. Inte helt nödvändigt, kan tyckas, men tilltaget nyttjas i alla fall ekonomiskt.
Luftig ljudbild och melankoli
Fast överlag har Taylor trots allt fått till en tämligen luftig ljudbild som framhäver både de starka melodierna och Chers röst. Bäst i denna sångsamling är sådant som The Name of the Game, Chiqutita och One of Us, sånger som både förmedlar ett visst mått av melankoli och låter känslorna få ta plats.
I denna kategori sånger återfinns för övrigt också Fernando, det enda spåret Taylor inte producerat. Istället har självaste Benny Andersson hållit i spakarna här. Tala om nostalgifaktor på hög nivå.
Danbandslik buggvarning
Samtidigt ter sig Waterloo som i särklass mest umbärlig i sammanhanget. När jag hör Chers version påminns jag om hur dansbandslik denna Eurovisionvinnare faktiskt kan låta. Om något förstärks denna känsla här. Buggvarning är härmed utfärdad.
Vidare är det inte svårt att komma till slutledningen att Dancing Queen ger ett rätt rutinmässigt intryck. Vem vet, kanske har det med det faktum att göra att denna skapelse är smått sönderspelad. Men den här tolkningen gör oavsett vilket inget för att släta över den känslan.
En underhållande bagatell
Inte heller finns det något som kan skyla över att det här är ett ganska bagatellartat album. Underhållande och roligt att lyssna på, förvisso. Men likväl en bagatell. Cher verkar ha fått en ingivelse där på filminspelningen att det vore kul att sjunga fler ABBA-låtar, och följde den. Märkvärdigare än så är det inte, vilket kan vara värt att ha i åtanke för de som lyssnar för att sätta det hela i ett vettigt perspektiv
Skriven 2018-10-02
