Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Lars Kraume
I rollerna: Leonard Scheicher, Tom Gramenz, Jonas Dassier, Lena Klenke, Isaiah Michelski
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-09-07
Tyskland har ett tungt historiskt kors att bära, och när detta ska penetreras rycker dess filmare förståeligt nog gärna ut. Som Lars Kraume. För några år sedan kom hans The People vs. Fritz Bauer, om en judisk advokats jakt på Adolf Eichmann ett drygt decennium efter nazismens fall, och nu i nya och tillika verklighetsbaserade verket Den tysta revolutionen riktar han in sig på kommunismens hårda grepp i ett grått efterkrigs-DDR. Med icke oäven framgång får man väl säga. Det här är ett lika fängslande som välspelat drama präglat av god känsla för rådande tidsatmosfär.
Året är 1956. DDR-tonåringarna Theo och Kurt besöker väst för att lägga blommor på den sistnämndes morfars grav. Då passar de även på att gå på bio för att avnjuta en B-film med den välsvarvade stjärnan Marion Michael i djungelutstyrsel. Detta till trots gör journalfilmen före om det pågående ungerska upproret mot Sovjetmakten starkast intryck.
Väl hemma igen bestämmer de sig därför för att hålla en tyst minut i klassrummet för ungrarnas fallna hjältar tillsammans med sina inte särskilt svårövertalade klasskamrater. Det skulle de inte ha gjort. Den smått förvirrade och sedermera ilskne läraren rapporterar till rektorn, som drar igång en egen om än oväntat nedtonad utredning. Detta är dock bara lugnet före stormen. Snart börjar Skolstyrelsens ställa frågor och hota, och till slut ser sig till och med landets hårdföre Folkbildningsminister sig nödgad att gripa in för att få klarhet i vem i klassen som initierat denna ”kontrarevolution”.
Denna till synes tämligen oskyldiga handling fick alltså oanade konsekvenser för dessa välmenande gymnasister på väg ut i vuxenlivet, och Krause är tydlig med även föräldrar och andra närstående råkade illa ut då det begav sig. Med hot, manipulation och skrämseltaktik försökte den totalitära statens företrädare knäcka dessa ”statsfiender” som vågat tänka själva. Ungdomarna skildras som något av idealister, men sådana var som bekant inte populära i det gamla östblocket, och ungdomlig naivitet om allvaret i det hela var definitivt ingen ursäkt.
Allt detta påminner Krause om rakt igenom helt filmen. För gudarna ska veta att han är uppenbar i sitt berättande, men han predikar inte. Han ägnar sig åt att dokumentera, snarare än att pressa ner budskapet i halsen. Vilket är lätt att uppskatta. Samtidigt ter sig berättandet självklart effektivt, snarare än överdrivet personligt och konstnärligt. För Den tysta revolutionen kör med raka och traditionella dramatiska puckar utan större åthävor, men den gör det onekligen bra.
Skriven 2018-09-04
