Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Brad Bird
Originalröster: Craig T. Nelson, Holly Hunter, Sarah Vowell, Huck Milner, Catherine Keener
Svenska röster: Allan Svensson, Sarah Lindh, Elina Raeder, Elis Lindsten, Anki Albertsson
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2108-08-31
Ibland tar de uppenbara uppföljarna tid. Hela fjorton år har gått sedan Superhjältarna såg dagens ljus. Vilket ter sig närmast obegripligt både med tanke på hur framgångsrik denna var och superhjältegenrens popularitet rent allmänt. Men nu är uppföljaren här, och som vanligt har Pixar gjort ett gediget jobb. Det är alltså en inte alls avancerad gissning att den potentialla publiken kommer att slicka i sig detta uppspelt actionpackade koncept med hull och hår även en andra gång. För en underhållande matiné är det här utan tvekan även om jag kan tycka att de enorma hyllningarna på hemmaplan bär drag av ett visst mått av överskattning.
När vi nu åter stiftar bekantskap med Bob och Helen Parr alias Mr. Incredible och Elastaflickan samt deras barn Violet, Dash och bebisen Jack-Jack lever de ett lugnt liv med skyddad identitet. Superhjältar har nämligen blivit förbjudna eftersom allmänheten inte hyser förtroende för dem. Fast det finns alltjämt beundrare. En av dessa är Winston Deavor, entusiastisk och stenrik ägare av ett telekommunikationsföretag. Denne man har en plan som går ut på att ändra allmänhetens syn på superhjältarna, så att de kan börja göra gott igen. I planen ingår också att endast en i familjen ska vara ansiktet utåt, och det är Elastaflickan.
Sistnämnda ger förstås upphov till en del lustigheter eftersom Bob ska försöka sköta hem och barn när frun är ute och räddar världen. På samma gång ges historien av bara farten en välgörande samtida syn på könsrollerna. Lika fräsch känns väl inte själva kampen med superskurken Screenslaver. Visst, actionsekvenserna är fartfyllda och snygga, men de bjuder inte direkt på några överraskningar. Då förtjänar den manusskrivande regissören Brad Bird och hans armé av animatörer faktiskt mer beröm för hur de fångat stämningen och atmosfären från den skarv kring femtio- och sextiotalet de velat skildra.
Fast summa summarum; vid en jämförelse med diverse andra alster i Pixars katalog, från fullträffar som Toy Story och Hitta Nemo via Råttatouille, Upp och Insidan ut till förra årets Coco handlar det här likväl om klasskillnad.
Skriven 2018-08-30
