Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Todd Solondz
I rollerna: Ellen Burstyn, Kieran Culkin, Julie Delphy, Danny DeVito, Greta Gerwig
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-04-07
Todd Solondz brukar inte direkt banga för att att botanisera i det mänskliga psykets mörkaste skrymslen. Så inte heller denna gång, de välbekanta ingredienserna känns igen. Dock får man väl säga Wiener-Dog uppvisar en mer avhållsam variant av den manusförfattande regissörens konstnärsskap. Vid en jämförelse med ett tidigt verk som – låt säga – Happiness ter sig det här närmast lättsamt.
I handlingens fokus finner vi en tax. Ja, ni läste rätt, en liten söt tax. Men egentligen utgör förstås jycken bara ett kitt som binder ihop de vitt skilda människor, vare vägar hon korsar. För naturligtvis avtäcks en hel radda problematiska och dysfunktionella relationer i dess närhet under resans gäng.
Här finns till exempel den tidigare sjuklige gossen som får Wiener-Dog i present av sina föräldrar med syftet att muntras upp bara för att avlämnas för avlivning när hon bokstavligt talat skiter ner familjens välputsade tillvaro Eller veterinärassistenten som förbarmar sig över den dödsdömda tiken, och helt enkelt snor med henne på en roadtrip med en före detta knarkare. Eller den ignorerade och bedagade universitetsprofessorn med en manusförfattarkarriär på dekis, som ger upp och får nog av att bli ignorerad och undanskuffad.
Som alla säkert förstår är hunden sekundär i sammanhanget. Solondz bara binder ihop de separata episoderna med hjälp av sin fyrbenta titelfigur, och vid något tillfälle gör han inte ens det. Istället får vi oss till livs en skojfriskt fyndig paus där hans Wiener-Dog bara vandrar vidare genom diverse miljöer till tonerna av en retrodoftande countrylåt.
I vanlig ordning har Solondz gjort tämligen skruvad skapelse där en rad mer eller mindre udda karaktärer hamnar i diverse obekväma situationer. En orgie i dysfunktionalism står således på programmet, och självklart är det givet att man från och till skrattar åt den svarta humorn och märkliga dialogen. Att slutet inte direkt är rosenrött förvånar väl heller ingen. Solondzbeundrare lär med andra ord känna igen sig. Att Wiener-Dog sedan inte ter sig lika drabbande som vissa av hans tidigare verk får var och en ta som den vill. Fast ett aningen mindre nattsvart anslag än vanligt kan måhända trots allt bara betraktas som en fördel av den deppbenägne, kan jag tänka.
skrivven 2017-04-03
