Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Andrew Erwin och Jon Erwin
I rollerna: J. Michael Finley, Madeline Carroll, Dennis Quaid, Trace Adkins, Cloris Leachman
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-08-10
Jag är verkligen den förste att undra över och kritisera varför så många filmer inte går upp på svenska biografer. Varför sådant som roliga Tina Fey/Amy Poehlerrullen Sisters, i stort sett alla actionrullar med Jason Statham, överraskande kuliga tramskomedin How to Be A Latin Lover och actionskojiga Gringo med bland annat en bitchig Charlize Theron och en ryggradslöst komisk Joel Edgerton i högform för att nu tag några hyfsat aktuella exempel nobbades oavsett om de var hits i biljettkassorna i USA eller ej.
I fallet I Can Only Imagine hade jag dock köpt i stort sett vilken motivering som helst om filmbolaget sagt pass trots 83 miljoner intjänade dollar på hemmaplan. Här har vi alltså en film om historien bakom den största kristna singelhiten någonsin, betitlad – just det – I Can Only Imagine. Låtskrivaren ifråga, Bart Millard frontar MercyMe, ett av den sakrala popgenrens största band. Detta är hans historia fram till genombrottet, och missförstå mig inte nu. Jag har till skillnad från vissa andra inga problem med det religiösa temat, och är själv beundrare av artister som Amy Grant, Michael W. Smith och Stryper, men hur många förutom de uttalat kristna i det här landet har någon aning om bandets och den här (pop)världens existens överhuvudtaget?
Filmens handling följer Bart från koltåldern. Som liten misshandlas han regelbundet av sin bittre, surmulne far Arthur, spelad av en ständigt scenstjälande Dennis Quaid. Modern tvingas också ta emot smällar, vilket leder till att hon försvinner ur hans liv på ett tidigt stadium. Som tonåring försöker Bart sig på att spela fotboll för att tillfredsställa pappan, vilket slutar med en ödesdiger tackling och ett uppvaknande intresse för musik.
Föga förvånande försämras relationen ytterligare efter detta, och till slut flyr den känslomässigt inneslutne Bart både flickvän och eländet i hemmet för att söka lyckan och karriären i musiken. Motgångar för det nystartade bandet följer som på beställning samtidigt som Bart gör sitt bästa för att undvika att göra upp med sin far, som numera är lika hemligt som dödligt sjuk.
Ungefär så rullar det på, och någonstans här kommer Gud in i bilden. För när slutet närmar sig blir pappa Arthur frälst, och ber sin son om förlåtelse. ”Gud förlåter, jag gör det inte”, eller något ditåt replikerar Bart. Men så får han reda på det där med ovanämnda sjukdom.
Alla som tror att far och son försonas efter detta avlöjande kan räcka upp handen nu. För visst förvandlas Arthur enligt Bart ”från ett monster till en man jag vill vara” innan han går bort. I sorgen efter frånfället inspireras ätteläggen att skriva I Can Only Imagine, en sång som slog an en nerv långt udanför den sedvanliga kristna publiken.
Det vore förstås synd att påstå att I Can Only Imagine är direkt minnesvärd. Däremot är den här en hyfsat habil skapelse om förlåtelse, att gå vidare och succé, som även den tolerante icke evangelietrogne med lite god vilja kan svälja. Fast bortsett från det går det givetvis inte att komma ifrån att de regisserande bröderna Erwin avverkar de sedvanliga musikaliska bio-picklyschorna enligt standardformulär 1A. Minus missbrukandet och häradsbetäckandet förstås.
Skriven 2018-08-07
