UNO SVENNINGSSON, Stora Scen den 3 augusti (Karlskrona Skärgårdsfest 2018)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

I våras skördade Uno Svenningsson frukterna av sin medverkan i Så mycket bättre genom att åka på en arton spelningar lång turné genom landet. För egen del skådade jag honom på ett i det närmaste utsålt gig på nöjesetablissemanget Slagthuset i Malmö, och det var onekligen en tillställning som gav mersmak. Om inte annat fungerade det som en bekräftelse på att den lyckade återföreningsvändan med Freda´något år tidigare knappast var en tillfällighet.

Omedelbar igenkänningsfaktor

Nu ska förstås också villigt erkännas att denne meriterade sångare är något av en personlig favorit i det moget svenskspråkiga popfacket. Inte minst slår hans karaktäristiska och omedelbart igenkänningsfaktor röst igenom i allt han gör. Få kan som Svenningsson förmedla sorgset vemod  i detta avlånga land. De som till äventyrs tvivlar på detta hade bara behövt närvara framför Stora scenen denna fredagskväll. Det var nämligen som förväntat de stora känslorna förmedlade med nyans och fullständig trovärdighet som flödade ut över publikhavet. 

Känslostark mörk sång

Som sig bör, och som alltid höll jag på att säga. Ballader som Tro på varann och den countryfärgade tolkningen av Håkan Hellströms Valborg fungerade som givna bevisföremål i sammanhanget. För att inte tala om Under ytan, denna känslostarka mörka skapelse om mänsklighet på empatilöst glid, som tonade ut i egenskap av sista ordinarie nummer. 

Om att mötas och skiljas

Eller för den delen Fredas I en annan del av världen. Denna sång framstår allt mer som det kanske starkaste Svenningsson någonsin spelat in, och denna kväll påmindes man återigen om detta. Texten sätt fingret på det här med med att lämna gamla vänner för evigt eller mötas och skiljas från nya och aldrig ses igen, och det vemod som oundvikligen följer i dess spår.

Majoritet upp tempolåtar

Fast med detta sagt bör dock ändå påpekas att det här var en för Unosammanhang ovanligt uppspelt tillställning. Eller det kanske var för mycket sagt, melankolin flödar trots allt genom det mesta han gör oavsett tempot i de alster han väljer att framföra. Däremot måste det betecknas som närmast sensationellt att två tredjedelar av setlistan bestod av upptempolåtar. Men det fungerade det också. Sådant som den svenska covern på Icona Pops Manners, Ingen är som jag, tidiga Till fjärran land i lightösig tappning och I det osynliga med tillhörande tjusigt klaviatursolo tillhörde onekligen kvällens höjdpunkter.

Rutinmässigt hör lägstanivå

Samtidigt vore det synd att påstå att jag är överraskad på något sätt över det som bjöds. Det är liksom svårt att bli knockad när man vet på förhand att lägstanivån rutinmässigt är hög. För precis som förväntat levererade 58-åringen och hans lyhört proffsiga band en gedigen show som förvaltade sångskatten de hade med sig på bästa sätt. Knappast sensationellt, men definitivt starkt, blir slutomdömet således.

Skriven 2018-08-03