REIK, House of Blues, Mandalay Bay, Las Vegas den 30 juni 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Trogna läsare vet att jag i egenskap av allätare även vurmar för spanskspråkig pop och rock en masse. Därför låter det säkert som planerat snarare än en tillfällighet att det även detta år blev en konsert med en latinoakt i Las Vegas, och på samma spelställe dessutom. I fjol avnjöts som bekant(?) duon Camila (se recension här på sajten daterad den 10 november 2017) på det lokala House of Bluesetablissemanget, och i år råkade det bli Reik som stod på programmet när kosan styrdes mot spelstaden.

Ingen musikalisk déjà vu

Därför var det kanske heller inte så konstigt att det rådde något av en déjà vu-känsla att få äntra lokalen igen bara knappt ett år senare, och åter få avnjuta ett band från Mexico tillsammans med en publik som till sisådär nittionio procent var latinobördig.

Någon direkt déjà vu rent musikaliskt vore det dock synd att påstå att det här var. Camila och Reik har förvisso en del drag gemensamt, men de är knappast några musikaliska tvillingar. Skillnaden? Well, för att uttrycka det enkelt; där de förstnämnda inte sällan bejakar sin renodlade melankoliska och mera souliga latinosida är kollegorna ofta märkbart mer popiga. Inte minst höjer Reik tempot relativt ofta, något Camila sällan eller aldrig gör.

Up-tempo och ren popkänsla

Bevismaterial A i detta avseende denna kväll var inledande låtduon We Only Have Tonight och Tu Mirada, två starka up-tempodängor med ren och skär popkänsla, som bara hade behövt översättas till engelska – notera att endast refrängen är anglofil i förstnämnda sången – för att bli hits utanför de spanska språkområdena.

Samma sak kan sägas om Qué Gano Olvidándote, en smekande catchy midtemposak med den akustiska gitarren i fokus. Eller varför inte Inolvidable, ett verk som så när i uppvisade lättrockiga tendenser, modell light. Gitarristen Gilberto Marin Espinoza fick till och med lägga ett solo när sångens klimax närmade sig. Bara en sådan sak.

Balladpassionen i centrum

Fast balladtraditionen hos Reik är förstås precis som hos många andra latinoakter stark, något sådant som pianoklinkande Fui och opluggade Vuelve utgjorde tydlig bekräftelse på. Självklart lät det synnerligen romantiskt så fort tempot drogs ner, då stod passionen i centrum, känslospröten låg utanpå kroppen och till och med en cyniker kunde tro på kärleken. I alla fall för en stund. Reik övertygade helt enkelt, om något visade de att det här är deras grej. Det var rätt uppenbart att trion förfinat sitt värv efter femton år som skivutgivande band.

Hit utanför bekvämlighetszonen

Fast på senare år har de både gått utanför sin bekvämlighetszon och fått en av sina största framgångar någonsin. Receptet för detta stavas samarbete. Tillsammans med reggaetonartisterna Ozuna och Wisin släppte de tidigare i år Me Niego, en klatchig dänga i samma anda som Luis Fonsis duetter Despacito med rapparen Daddy Yankee respektive Échame La Culpa i par med Demi Lovato. Naturligtvis förvandlades denna sång också programenligt till ett präktigt paradnummer denna kväll. Som sig bör, får man väl säga. Låten ifråga har toppat listorna i hela Latinamerika, och i det utsålda House of Blues var det fullt förståeligt upplagt för allsång av det entusiastiska slaget.

Själfullt berömvärd insats

Och på tal om just entusiasm; för egen del var det rätt lätt att ge tummen upp för helheten när allt var över på House of Blues. I slutänden levererade trion där uppe på scen nämligen en mer tempofylld och själfullt latinopopig insats än vad jag hade förutsett, och det säger faktiskt en del.

Skriven 2018-07-23