JAY-Z och BEYONCÉ, Parken, Köpenhamn den 23 juni 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Min första tanke när jag hörde att Beyoncé skulle turnera med Jay-Z var; vad ska hon med honom till. Karriären går trots allt strålande. För två år sedan sålde hon ut arenor världen över på egen hand, så vad är poängen? Kanske har det att göra med försoning och att uppvisa en enad front efter makens offentlig avhandlade otrohetsaffär.

Ingen fånig marknadsföring

Fast om det nu inte handlar om vare sig kommersiella eller personliga spörsmål kan det ju bara ha att göra med konstnärliga motiv. Och om så nu är fallet kan man ju undra varför parets första album under det gemensamma artistnamnet The Carters, Everything Is Love inte finns representerat med ett enda nummer på denna turné. Märkligt, minst sagt. Men detta kan väl också ses som ett slags statement med ett budskap som skulle kunna låta ungefär så här; vi är så stora att vi inte behöver bry oss om sådana fåniga små marknadsföringsdetaljer, allt rullar på ändå. Och det är förstås helt riktigt. Den danska nationalarenan var sånär utsåld, vilket naturligtvis alltid är imponerande.

Leopardbody och vit Scarfacekostym

Hyfsat imponerande var även själva inramningen. En megastor videoskärm visade påkostade filmsnuttar med stjärnorna mest hela tiden, eldflammor som på den värsta rockkonsert slog upp högt i luften från och till samtidigt som en plattform, modell större kunde lyfta upp stjärnorna, och köra ut dem mitt i publikhavet för visuell närkontakt.

Dessutom backade ett tiotal dansare och hela femton musiker, inklusive en blåssektion det äkta paret, som för egen del ägnade sig åt klädbyten mer än vad man har rätt att begära. Inledningsvis äntrade duon scenen i leopardmönstrad body respektive vit kostym á la Scarface alltmedan de sjöng respektive rappade sig igenom sin tveeggade syn på berömmelse i hans Holy Grail.

Föga trovärdig gangstaimage

Part II (On the Run) och softa Bonnie and Clyde följde, och om någon undrar, så kan man väl säga att multimiljonären Jay-Z mer än gärna fortfarande när sin gangstaimage. Det är lätt att förstå fascinationen, men tilltaget som sådant ter sig mest bara som harmlöst poserande, snarare än det minsta på riktigt och trovärdigt. Något han förmodligen också är mycket väl medveten om.

Själfullt vacker Beyoncéballad

Fast insikten att det kan vara givande att vara naket ärlig har uppenbarligen slagit honom också. I bakåtlutat genuina Song Cry rappade han om hans och fruns äktenskapliga kris, och precis då slog det mig plötsligt att närmare power ballad i hip hopform än så här kommer man nog inte. Som på beställning därefter följde Beyoncé upp med sitt svar på makens bedjande om förlåtelse i lika opluggade som själfulla Resentment, och min omedelbara reaktion på detta var att bättre och vackrare än så här blir det nog inte denna kväll.

Passionerat ilsken frustration

Och det blev det ju inte heller. Fast det var förstås lätt att uppskatta sångerskans latinoinfluerade försök Mi Gente. Liksom den ilsket funky Ring the Alarm, för övrigt. Tala om passionerad frustration över den sämre hälftens felsteg. Vad mer? Jo, duetten Family Feud lyftes av en klämmig refräng och sin lätt gospelaktiga känsla.

Annan dynamik med maken

Men med detta sagt, överträffade sitt förra besök i den danska huvudstaden gjorde popdrottningen inte. Det blev en annan dynamik när gracerna skulle delas med maken, och jag är rätt säker på att den inte blev bättre. Tempo och enhetlighet blev lidande när dessa på sitt sätt inte alldeles likartade artister skulle samsas om rampljuset.

Jay-Z för okarismatisk

Jag må sticka ut hakan här, men det vore synd att påstå att hip hop rent allmänt är särskilt arenamässig. Kanye West eller möjligen Drake är några lysande undantag som kan motsäga den regeln, men Jay-Z ter sig för blek och okarismatisk för att kunna hålla jämna (show)steg med självaste Beyoncé. Således avslutar jag med att ställa samma fråga som inledningsvis; vad ska hon med honom till?

Skriven 2018-06-24