Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Greg Berlanti
I rollerna: Nick Robinson, Jennifer Garner, Josh Duhamel, Katherine Langford, Alexandra Shipp
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-06-15
Det där med att komma ut med sin ickehetro sexuella läggning är en ständig källa till oro och problem, men det tog sin lilla tid för Hollywood att inse detta. Love, Simon ska tydligen vara den första filmen någonsin producerad av ett av det stora bolagen med en gay protagonist i fokus. Idén till denna historia kommer emellertid inte från filmstaden själv, utan det hela är baserat på Becky Albertallis bok Simon vs. the Homo Sapiens Agenda. Författaren har dock uttryckt sig överväldigande väl om det färdiga resultatet, vilket väl får ses som en rekommendation.
För egen del väljer jag i alla fall att se det så. Saken är nämligen den att det här är en varm, charmig, rörande, och för all del även rolig film om ett svårt ämne, som dessutom är noga med att inte vare sig skriva publiken på näsan med budskapet eller vara övertydlig.
Titelfigurens Simon är en helt vanlig tonåring med ett helt normalt liv, förstående närmast perfekta föräldrar, en lillasyster som snöat in på matlagning och bästa vänner att avundas. Men Simon har en stor hemlighet, han är gay och vågar inte berätta det för någon. I alla fall inte än. Men när han ser ett inlägg på ett populärt nätforum från en viss Blue, någon som är i samma situation som han själv, börjar tanken på att komma ut bli starkare. Under aliaset Jaques börjar Simon och Blue konversera och inspirera varandra att ta steget att låta världen få veta deras hemlighet, alltmedan attraktionen mellan dem gradvis växer.
Ovanstående är i mångt och mycket upplägget för resten av filmen. För samtidigt som Simon har ett hemligt liv på nätet trasslar han till det för sig i verkliga livet för att hålla sitt rätta jag hemligt. Inte minst leder en oväntad utpressarsituation till att han sviker sina närmaste vänner genom att manipulera deras kärleksliv å det värsta.
Sedan finns här förstås både en dramatisk och humoristisk aspekt på det faktum att Simon måste gissa sig till vem som döljer sig bakom Blues signatur också som inte ska underskattas. Fast över hela anrättningen vilar samtidigt ett vinnande djup och allvar. Visst, ytan må vara färgglatt glättig och miljöerna andas välsbeställd amerikansk medelklass lång väg, men det här är också en film som tar sitt ämne på allvar.
Värt att notera är också att världen i Love, Simon präglas av tolerans. Det här är inte Boys Don’t Cry, Simon riskerar inte livet eller ens knappt att mobbas om han kommer ut. Han vill bara göra det på sina villkor. En väl idyllisk tanke måhända, men det om något är det väl en antydan om att vi trots allt kommit en bit på väg. Ja, och sedan är det här trots allt också en romcom, och i en sådan tillhör det sakens natur att verkligheten förbättras mer eller mindre.
Skriven 2018-06-13
