MELODIC ROCK FEST SCANDINAVIA 2018, Slagthuset, Malmö, dag 2 (fredagen den 1 juni) med bland andra GRAND MASQUERADE, DEGREED, CRAZY LIXX, KEE MARCELLO och FM

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det tycks vimla av unga band som tagit till sig den melodiösa rockens uttryck, och då inte minst här i Skandinavien. Fredagens öppningsakt The Grand Masquerade utgör ett utmärkt exempel på detta. För om något visade deras fyrtio minuter korta gig att denna Upplands Väsbygäng förvaltar genrens arv samtidig som de på något slags odefinierbart sätt trots allt lyckas låta fräscha. Inledande Set the World On Fire, hyfsat röjiga Live It Up och programenliga powerballaden Song of Mind var bara några exempel på detta denna tidiga timme. Lovande får väl därför anses vara det bästa adjektivet för att beskriva dessa ynglingars musikaliska gärning. Får de sedan bara lite mer scenvana och en rimlig budget till sitt kommande(?) album kan det här bli riktigt bra.

Övertygande kvartett

Ett annat löftesrikt band i den svenska myllan är Degreed. Nu senast agerade de förband till H.E.A.T, och nu hade de alltså fått chansen att förgylla tillvaron på Melodic Rock Fest. Fullt logiskt, får man väl säga. Stockholmscombon har varit på gång mer än ett decennium vid det här laget, och nu tycks ett genombrott vara nära. Med all rätt i så fall. Fredagens gig visade upp en överlag övertygande kvartett med märkbart mer auktoritet än vad jag förväntat mig. Leveransen av sådant som hårdslående War, Captured By the Moment och Tomorrow med sin lätt valsiga refräng tedde sig om inte knockande, så i alla fall riktigt starkt.

Habila, men anonyma gubbs

Talon visade sig i sin tur vara ett habilt band i den aningen tyngre FM-skolan. Vi talar både välspelat och proffsigt. Dessvärre framgick dessa till synes sympatiska gubbs även som onödigt anonyma. Men säga vad man vill, efterfrågade Raise Your Hand tedde sig onekligen som en god midtempodänga, och tillika givet ess i deras repertoar.

Blekt innan lunch

Eden’s Curse å sin sida har onekligen också en del starka sånger på repertoaren. Synd bara att de gav ett så pass blekt och intetsägande intryck denna afton. Fast det ska dock villigt erkännas att detta omdöme enkom är baserat på en kortare del av det multikulturella bandets spelning – även en hårt arbetande recensent måste trots allt äta, men diverse kollegor på plats hela framträdandet verkar dela min uppfattning.

Crazy Lixx med kontroll

Vad gäller Crazy Lixx behöver egentligen ingenting bekräftas längre. Istället nöjer jag mig med att konstatera att Malmöbandet fortsätter förvalta sina rötter på bästa sätt. Inte minst senaste albumet, förra årets Ruff Justice utgör en vid det här laget tämligen förutsägbar påminnelse om att kvintetten har full koll och kontroll på sina sleazerötter. Alla som glimmar är dock inte, som klyschan föreskriver partajorienterade anthems, som detta gigs mest uppskruvade nummer XIII och avslutande 21 Til I Die. Inte sällan avverkade herrarna även inte fullt så ösiga och tempofyllda saker istället. Som till exempel balladen If It´s Love och Children of the Cross, två sånger som onekligen visade på att Crazy Lixx både mognat och förfinat sitt uttryck.

Marcello omfamnar Europenummer

Forne Europegitarristen Kee Marcello är också någon som mognat. Åtminstone I det privata efter alla excesser som skildras I den egna biografin Rockstjärnan Gud glömde. Den musikaliska biten är emellertid en annan sak. I detta avseende handlar det nog snarare mest om förfining. För Marcello står till skillnad från sina gamla Europekumpaner alltjämt med I alla fall ett ben kvar I åttiotalet. Där Joey och gänget totalt förnekar sitt förflutna omfamnar Marcello det gamla fortfarande. Den som betraktade setlistan när sista tonen klingat bort kunde lätt räkna efter och se att Europematerialets dominans var hyfsat massiv.

Sedan kan man ju tolka det faktum att till och med Carrie och en mindre pampig The Final Countdown plockades fram trots att Marcello själv inte ens var medlem i Europe när de toppade världens topplistor som lite konstigt. Visst, förståeligt var tilltaget förstås med tanke på den givna responsen, men också aningen märkligt om nu sanningen ska fram.

Pushade sitt soloverk

Inte det minsta konstigt var dock att gitarristen pushade en del för sitt senaste soloverk. Dock kan jag tycka att detta faktiskt gedigna verk borde fått mer utrymme än så här. Fast både titelspåret Scaling Up och Don’t Miss You Much var förstås utmärkta exempel på ett gott möte mellan åttiotalets melodisinne och det föregående decenniets groovigt bluesiga approach, så varför klaga i onödan.

FM dagens givna kungar

Fast med detta sagt, hur man än ser det; inget kunde överträffa det FM åstadkom på scen igår. Britterna var överlägset bäst, inget snack. Hade i och för sig höga förväntningar, men denna kväll överträffade de dem med råge. Redan i samband med den inledande sångtrion Black Magic, klaviaturblippiga I Belong to the Night och Life Is a Highway var succén huggen i sten. Nästan från första tonen framgick att det var ett ytterst taggat och inspirerat band som äntrat scenen. Leendena hos gänget sade det mesta. De hade kommit “hem” till sina likasinnade musikaliska vänner, och ville göra sitt ytterst för att ge dem en kväll att minnas.

Sången satt som smäck

Och visst blev det så. Inte minst var det lätt att imponeras av hantverket. Tala om gediget med känsla i varje detalj. Samtidigt satt varenda stavelse hos frontmannen Steve Overland som smäck. Tonsäkerheten i den klara själfulla rösten var svindlande. Och när ett band sedan har en sådan stark låtkatalog är det bara att kapitulera. Someday, Over You, Does It Feel Like Love, Tough It Out och That Girl var bara några ess på denna sena kvälls meny, och listan bara fortsatte. Behöver det ens nämnas att jag är imponerad?

Setlist

Skriven 2018-06-02