DEMI LOVATO, Forum, Köpenhamn den 30 maj 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Hon kan sätta titlar som skådespelerska, X-Factordomare, aktivist, välgörare och You Tubedarling på sitt visitkort. Men framförallt är Demi Lovato en prisbelönt popsuperstar alltjämt på väg uppåt. Sistnämnda gäller inte minst hemma i USA där alla hennes sex album nått topp-fem, och sju singlar – av ett tjugotal Billboardplaceringar totalt – nått åtminstone topp-20.

Bort från popprofilen

Ändå är den före detta barnskådespelerskan bara tjugofem. Vad månde bliva, frestas man att utbrista. Eller ett svar på frågan skulle kunna vara R & B-diva med balans i tillvaron. För sångerskan har gradvis ändrat inriktning musikaliskt några år efter decennieskiftet, och sneglat bort från sin popprofil samtidigt som det tidigare turbulenta privatlivet med inslag av depressioner, sammanbrott, bulimi och missbruk kommit på rätt köl.

Sistnämnda är bara att applådera. Verkligen. Dock är jag inte så säker på att den musikaliska kursändringen enbart är av godo. Det har närmast blivit en klyscha att popartister i ett försök att bli ”seriösa” ska söka sig mot R & B- och hip hop för att få respekt, och bli tagna på allvar.

Fuskar inom många genrer

Fast med detta sagt; Lovato har definitivt inte förvandlats till en hybrid av Mary J. Blige och Kanye West än, om hon nu någonsin kommer att göra det. För saken är den attt den New Mexikobördiga sångerskan tycks gå in för att fuska inom de flesta genrer utan att tveka. Till och med countryns gitarrkung Brad Paisley har spelat in en duett med henne, vilket nog får ses som det mest otippade av hennes samarbeten hittills.

Mycket nytt live

Det går dock inte att komma ifrån att Lovato i tämligen hög utsträckning ignorerar sina tidiga alster live. På denna turnés setlista figurerar endast en sång från de tre första skivorna medan hela åtta spår från höstens release Tell Me You Love Me avverkas. Vilket i och för sig är fullt naturligt. Den senaste skivan brukar premieras i livesituationen. Ändå ger statistiken en antydan om att sångerskan i viss mån vill begrava det popförflutna i vilket Disney i alla fall initialt hade ett finger med i spelet.

Märkligt öppningsnummer

Mycket riktigt satte Lovato tonen också direkt med You Don’t Do It For Me Anymore, Glöm det där med att vara catchy, tycktes hon vilja säga. Det här var en minimlistisk något tungfotad elecro-R & B-skapelse, som långt ifrån kunde karaktäriseras som publikfrieri. Vi talar högst märkligt öppningsnummer, helt enkelt

Men det skulle bli roligare. Daddy Issues följde med Lovato själv placerad på en divan av terapeutmodell, och då blev det minsann både dovt rytmiskt och en cool och diskret explosiv refräng innan den entusiastiska ungdomliga publiken tog chansen och gick bananas till Cool For the Summer.

En värdig modern poplåt

Vilket inte var helt oväntat. Om något är denna megahit en värdig representant för dagens nya moderna pop av det breda slaget. Detta var något helt annat än Give Your Heart a Break, som plockades fram en stund senare. Denna popmaräng kom från en yngre mer organiskt ljudande Lovato, och i ärlighetens namn var sådant här något jag saknade i onsdags.

Ta saken i egna händer

För övrigt var det kanske också symptomatiskt att de mest klistriga sångerna utöver de två ovanämnda var hämtade från samarbeten med andra artister. Som Solo, den lekfulla dängan med electrobandet Clean Bandit om att så att säga ta saken i egna händer när förhållandet gått åt skogen. Eller Echamé la culpa, duetten med Puerto Ricanske stjärnan Luis Fonsi, som på Forums scen förvandlades till ett sprittande färgglatt latinodansnummer.

Sans för nyansernas skull

Mer personlig än i softa överlevarstycket Warrior och introspektiva Father, en förlåtande ballad om den svåra relationen med den numera avlidne fadern blev det dock aldrig. Psykisk ohälsa och bipolär sjukdom var ämnena för dagen här, och Lovato framförde dessa sånger med både stor känsla och inlevelse. Fast det var också vid detta tillfälle jag började tänka på det här med pipan. Lovato har onekligen en stor röst, men tidvis borde hon tänka på att använda den med mer sans för nyansernas skull. För det är inte nödvändigt att ta i för kung och fosterland varje gång bara för det råkar vara läge. Då försvinner både effekten och finessen i helheten.

Tjusigt påkostad show

Fast för att nu avrunda; helhetsintrycket av Lovatos insats blir ändå i stort sett positivt. Jag upplever att hon alltjämt plågas av sina demoner, men ambitionen att växa både som artist och människa verkar onekligen finnas där. Sedan går det inte att komma ifrån att det var en tjusigt påkostad show präglad av välbekant amerikansk professionalism man bjöds på, och sådant ska som bekant aldrig underskattas.

Skriven 2018-05-31