Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi. Nahid Persson
Dokumentär med Nahid Persson, Anders Rosén, Susanne Kroksdotter, Natali Persson
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-05-25
Nahid Persson, dokumentärfilmaren bakom bland annat fängslande Drottningen och jag är tillbaka med en film om dejting i det tjugoförsta århundradet, och i fokus står föremålet för en låga, som tål väldigt mycket innan den släcks för gott.
Egentligen utgör titeln ifråga varudeklaration nog. I detta verk söker nämligen Nahid Persson själv ”empatisk man för seriös relation” i nätets dejtingdjungel. Utan att hitta någon som passar, dessvärre. Men så råkar hon komma i kontakt med tennisproffset Anders, som är snygg rolig och – tänka sig – seriös, varpå ömsesidigt tycke uppstår. Fast det som verkar för bra för att vara sant är det förstås oftast också. Så även i det här fallet. Snart upptäcker Persson att den nye mannen håller andra partners igång samtidigt. Närmare bestämt tjugotre stycken.
I det läget skulle förstås de flesta kvinnor reagera på det ena eller andra negativa sättet, och därefter omgående lägga benen på ryggen. Men Persson bestämmer sig för att göra en film om honom när den initiala chocken lagt sig istället.
Lustigt nog accepterar Anders entusiastiskt, men jag inbillar mig samtidigt att han ångrade sitt beslut under inspelningens gång mer än en gång. För en sak är säker; Persson pressar honom ordentligt från och till. Till exempel tvingar hon honom att ringa upp alla sina bedragna damer, och säga upp respektive relation inför öppen ridå. Jobbigt, tycker charmören på ett sätt som antyder att man minsann ska tycka synd om honom.
På samma gång fascineras man över Perssons beslut att fortsätta ta sig an detta mänskliga renoveringsobjekt trots att hon blir sviken gång på gång. Fast kärleken är som bekant blind, och visst har Anders sina goda sidor. Han är charmig, rolig, hjälpsam och social, och kan således få sina damer att må bra när han är där. Det vill säga när det passar. Någonstans halvvägs in i filmen betecknar fullt logiskt också Persson sig som naiv för att hon köper Anders förklaringar. Så i slutänden kan det bara gå på ett sätt, och budskapet man bär med sig när filmen är slut är därmed också att det i vanlig ordning är extremt svårt att lära gamla hundar sitta.
Skriven 2018-05-21
