Klicka på bilden, för att se hela bilden
Här i Sverige är Lara Fabian enbart känd för I Will Love Again, den fina upptemposingeln hämtad från hennes självbetitlade och tillika första engelskspråkiga album från 1999. Synd och skam, tycker åtminstone jag, som håller henne ordentligt högt både rent allmänt, och i egenskap av artist inom den tidlösa vuxenpopen där Céline Dion regerar. Sedan är förstås situationen på det internationella planet en helt annan, tjugo miljoner sålda skivor säger det mesta om omfattningen av hennes framgångar.
Senaste skivan dominerade
Ändå kunde sångerskan ha varit betydligt större. Om hon nu inte valt att vara franskan trogen till så stor del det vill säga. Endast tre av hennes så här långt tolv officiella album har varit på engelska, och det är givet att det påverkat graden av succé.
Senaste albumet, höstens Camouflage, producerad av meriterade svenskiraniern Moh Denebi är dock anglosaxiskt i språkskruden, och detta verk dominerade också starkt setlistan på AFAS Live. Alla skivans tolv spår avverkades. Utöver detta garnerades med ett drygt halvdussin hits på båda språken av både äldre och nyare snitt. En viss snedfördelning av repertoaren rådde, således. Mest på gott, för Camouflage en definitivt en gedigen skapelse fylld av starka, snygga sånger väl värda att höras live, men med tanke på att Fabians omfattande sångkatalog hade det kanske varit på sin plats med ytterligare några klassiker.
Electropopiga tendenser
Fast jag kan förstå tanken, jämfört med föregångarna utgör Camouflage ett lovande försök att snegla på en mer modern ljudbild, och det vill sångerskan uppenbarligen visa på den här turnén. Utan att direkt kasta sina gamla ideal ut genom fönstret lyser de electropopiga tendenserna igenom tämligen tydligt. Eller kanske snarare klädsamt uppenbart utan att direkt störa den traditionella helhetesbilden.
Inte mycket mindre storslaget
Man kan säga att resultatet live precis som på skiva tedde sig en aning mindre pompöst, märkbart mer rytmiskt, men inte särskilt mycket mindre storslaget. Om nu det verkar vettigt. Sådant som Keep the Animals Away, Painting In the Rain och inte minst den oemotståndligt vackra Choose What You Love Most (Let It Kill You) framstod som classic Fabian med en diskret twist.
Samtidigt gav Community och Chameleon prov på en mer dansant sida av det nedtonade slaget innan ovanämnda I Will Love Again i en uppskruvad housedoftande version fick avsluta det ordinarie setet.
Franska paradnummer
På andra sidan spektrat fanns i sin tur de franskspråkiga klassikerna. Fattas bara annat. Det hade varit sorgligt om hon inte hade sjungit genombrottssången Je t’aime och den chanconartade Je suis malade. Tala om enorm röst och stora känslor. Wow, frestades man att utbrista. Det här var onekligen Fabian i sitt esse.
Perfekt med emotionell nyans
Överhuvudtaget imponerade belgiskan stort denna afton. Den vokala leveransen var till synes perfekt och sprängfylld med emotionell nyans. Avslutningen med paradnumret Adagio utgjorde därmed också en lysande storslagen avrundning på en kväll som varje fan av mogen kvalitetspop rimligen borde minnas lång tid framöver.
Med sorg i bagaget
Trist bara att det fanns sorg i bagaget hos Fabian när hon intog scenen denna afton. Hennes kollega, sångerskan Maurane hade hastigt avlidit tio dagar tidigare, och nu hedrade hon inledningsvis sin väninna med en sång innan hon med gråten i halsen deklarerade ”The show must go on”, försvann ut i kulisserna och kom tillbaka in på scenen igen strax därefter. Onekligen starkt, måste jag säga. Men så är det här också en dam med professionalism ända ut i fingerspetsarna.
Skriven 2018-05-21
