Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Erik Poppe
I rollerna: Andrea Berntzen, Brede Fristad
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-05-11
Det tog till och med Hollywood ett tag innan man vågade filmatisera terrordådet vid World Trade Center den 11 September 2001. Orsakerna är naturligtvis flera. Att visa upp dådet igen på stor duk strör naturligtvis salt i sår som fortfarande är öppna. Jag vill inte vara cynisk, men säkert finns tanken att en stor publik eventuellt bojkottar en sådan film som en solidarisk gest till de anhöriga. Å andra sidan är just en film den enda möjligheten att konservera handlingen och förhoppningsvis medverka till att människor aldrig glömmer och förlåter.
Säkert har Erik Poppe (regissören som gav oss den lysande Kungens Val) också vägt tanken att filmatisera händelserna på Utøya 22 Juli 2011 när 77 ungdomar fick sätta livet till när den högerextreme fanatikern Anders Behring Breivik löpte amok på guldväg. Efter att ha fått grönt ljus av de anhöriga har han valt att göra det, och med ett medvetet perspektiv från offrens horisont. Projektet har onekligen sina risker och en amerikansk version lär ligga risigt till hos kritikerna.
Inledningsscenen när den unga Kaja (lysande tolkad av Andrea Berntzen) vänder sej direkt till publiken med orden “ni kan aldrig förstå” lägger an tonen för det kommande händelseförloppet. Naturligtvis kan ingen begära att varken vi i publiken eller regissören Poppe skall förstå eller ens fantisera om hur det känns att ha kulor vinande runt öronen och se sina vänner slaktas till höger och vänster. Massakern började ju redan när Breiviks bomb detonerar vid regeringskansliet i Oslo och fortsätter alltså på den lilla ön Utøya där han uppenbarligen skjuter på allt som rör sig.
Poppe har valt att inte visa Breivik i bild utan bara låta skotten tala sitt eget obönhörliga språk. Han följer ungdomarna, och då främst alltså Kaja med en lång tagning som gör publiken delaktig som villebråd till i bild osynlige jägaren. Eftersom Poppe har valt att helt koncentrera sej på offren och deras kamp för att överleva finns ingen bakgrund eller några andra politiska aspekter mer än att vi får veta att det händer på Arbetarpartiets sommarläger, så vi får anta att Poppe utgår ifrån att vi alla känner till Breiviks politiska hemvist och motiv.
Jag upplever inte filmen som ett heltäckande dokument över vad som hände i Oslo och på Utøya, men den är gjord med fingertoppskänsla och vördnad för sitt svåra tema, och man känner ända in i märgen att detta tyvärr inte kommer att förbli en engångsföreteelse utan ett tidsdokument som i någon form kommer att gå i repris i en allt mer våldsbenägen värld när mördare kan gömma sig bakom vänster- och högeridealism för att få utlopp för sina mörkaste skrymslen.
Skriven 2018-05-09
