Klicka på bilden, för att se hela bilden
Kylie Minogue har varit i Nashville och spelat in. Efter ett par veckors förberedande skrivande på hemmaplan stack hon till countryns Mecka för att stiga ut ur sin bekvämlighetszon. Men den som förväntar sig en variant på något Emmylou Harris skulle kunna göra, en touch av old school Reba McEntire eller kanske rent av något lite modernare i stil med vad Faith Hill fått ur sig genom åren lär bli besvikna.
Popalbum i grunden
Eller det kanske de inte blir. Jag inbillar mig nämligen att countryfans inte har några förväntningar alls på Kylie, och det är väl lika bra det. För i grund och botten är det här i vanlig ordning en skiva för popälskaren, och särskilt då de som följt denna evigt unga dam i vått och torrt genom åren, och accepterat stilskiftningarna med nyfikenhet och stort nöje.
Starkt låtmaterial
Med andra ord är countryinslagen i ärlighetens namn mest bara av kosmetisk natur, men de utgör onekligen ett nytänkande och bidrager samtidigt till en fräschör, som förhoppningsvis kan bibehålla intresset för fröken Minogue. Och säga vad man vill, men låtmaterialet är onekligen starkt. Det räcker med att höra det akustiska knäppandet i introt till öppningsspåret och tillika förstasingeln Dancing för att inse att hon har något stort på gång. Därefter gör handklappet och den oemotståndliga refrängen resten. Tala om att så att säga ”seal the deal”.
Dollarvibbar, bluegrass och croonerdoft
Ändå är det här bara början. Stop Me From Falling fortsätter i samma stil, men ändå inte. Titlespåret i sin tur öppnar med dollarvibbar á la Ennio Morricone innan kastanjetterna – är det väl – kommer in i refrängen. Sedan blir det minsann lite bluegrasstendenser i A Lifetime To Repair och just när man trodde att sångerskan skippat balladerna dyker både den avskalade Radio On och den svävande croonerdoftande duetten – med lovande stjärnskottet Jack Savoretti – Music’s Too Sad Without You upp.
Rednex på allvar och Shania
Ja, också får jag väl säga att sprittande Rollin’ är något Shania Twain mycket väl skulle kunna göra medan tjosan hejsanhousiga Low Blow faktiskt doftar Rednex. Fast på allvar, inte i egenskap av noveltysong.
Charmerande och livsbejakande
Men som sagt; i grund och botten är Golden ett tvättäkta popalbum, och det är också som ett sådant det ska ses. Nu hoppas jag bara att fansen hänger med på den här resan också. För det här är onekligen en riktigt livsbejakande och tjusig skapelse lika infallsrik som konsekvent genomförd. Sedan må lyriken ofta långt ifrån vara särskilt djupsinnig, men varför bry sig. Ingen behöver liksom tvivla på genuiniteten, det här albumet charmar, och präglas kanske mer än något annat av Minogues eget signum.
Skriven 2018-05-04
