Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Eli Roth
I rollerna: Bruce Willis, Vincent D´Onfrio, Elisabeth Shue, Camila Morrone, Dean Norris
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-04-13
Så över till avdelningen onödiga remakes. För visst är denna nytolkning av författaren Brian Garfields roman med samma titel överflödig. 1974 års original med Charles Bronson är en på alla vis mer hårdslående och drabbande film än det Eli Roth fått till. Det finns egentligen inget här som antyder att man ska ta det här det minsta på allvar. Dock får man väl säga att skräckens enfant terrible fått till en habil thriller av det välbekant brutala slaget, som vänner av hårdkokta våldsfantasier utan vidare kan slicka i sig. Alltmedan belackarna moraliserar över att processen görs kort med samhällets mest samvetslösa våldsutövare, bör kanske tilläggas.
I denna nya version har handlingen förflyttats från New York till Chicago. Samtidigt har hämnaren Paul Kersey fått bli kirurg istället för arkitekt. På sitt sätt kosmetiska förändringar, men jag antar att det sistnämnda har att göra med att vår protagonist på nära håll ska få se våldets efterdyningar i operationsrummet. Fast precis som i originalet är den triggande händelsen en attack i hemmets lugna vrå. När våldsmännen lämnat villan i den idylliska förorten blir hustrun mördad och dottern hamnar i koma. Paul blir chockad, traumatiserad, kan inte sova och till slut desillusionerad när polisen inte lyckas lösa fallet.
På det här stadiet är den annars tämligen timide Paul redo att ta till skjutvapen för att skipa rättvisa. De första offerna blir några bilkapare i färd med att göra det de gör bäst, värst eller hur man nu ska uttrycka det. Därefter är stunden kommen för får ovane hämnare att spåra upp männen bakom överfallet på hemmaplan.
Liksom i Bronsonfilmen presenteras tittaren även för ett sidospår där media diskuterar för och emot vad gäller den okände hämnarens gärningar. En radiopratare fungerar som en slags moderator för diverse tyckande. Men detta till trots, Roths Death Wish är till skillnad från originalet inte i närheten av att problematisera det minsta. Eller för att uppvisa realism för övrigt. Bevis nummer ett i detta avseende är scenerna som utspelas i en vapenaffär. Så lättsamt och enkelt är det väl ändå inte att shoppa skjutvapen ens i USA? Ur den aspekten påminner Roths Death Wish mest om de uppföljare som Bronson gjorde en gång i tiden. Vi talar i termerna mallade, brutallustiga och överdrivna på ett uppspelt skjutglatt sätt.
Skriven 2018-04-10
