Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Stephen Chbosky
I rollerna: Julia Roberts, Owen Wilson, Jacob Tremblay, Izabela Vidovic, Mandy Patinkin
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-02-23
Om att vara annorlunda, och ändå smälta in. I alla fall i bästa fall handlar Wonder, en av årets första sleepers och tillika en riktig feelgoodrulle. För svårigheter är som bekant till för att övervinnas, och det är detta som står i fokus här. Men allt löser sig förstås ändå på bästa sätt med tanke på omständigheterna i denna skapelse, baserad på bestsellern med samma titel.
Auggie är tio och född med deformerat kranium. Efter tjugosju operationer ser han fortfarande inte ut som alla andra, men nu har hans kärleksfulla föräldrar ändå bestämt att det är slut med hemundervisningen och dags för vanlig skolgång. Hur det går? Upp och ner, givetvis. För även om Auggie är smartast i klassen är det givet att översittarna ska använda honom som mobbningsobjekt. Samtidigt är det där med att skaffa vänner inte det lättaste med ett utseende så annorlunda som Auggies. För det mesta bara stirrar klasskamraterna istället för att prata med honom.
Wonder skildrar ett (skol)år i Auggies liv på ett ganska vardagligt sätt. Den livsglade gossen får uppleva både glädjen av att få nya vänner, svårsmält svek, och i slutänden ett triumfartat erkännande som förebild för det sätt på vilket han påverkat andras liv.
Fast allt handlar inte om Auggie. Greppet att skifta berättarperspektivet från honom till hans syster Via, hennes bästa väninna och nye kompisen är ett smart grepp för att ge dimension av omgivningen också. För som Via säger, världen kretsar trots allt inte bara om honom även om han nu råkar ha blivit tilldelad en svårare lott i livet än andra.
Men som sagt, trots den tragiska utgångspunkten är Wonder i hög grad en mysfilm. Med andra ord skulle det ligga nära till hands att vara både cynisk och kritisk. För det är klart att skildringen av Auggies tillvaro på det hela taget är väl mild. Jag inbillar mig att hans liv skulle vara betydligt mer plågsamt i verkligheten. Alla vuxna utom den värste mobbarens föräldrar framstår på det hela taget som goda och förstående människor samtidigt som utgångspunkten tycks vara att alla barn i grund i botten vill vara snälla. Vilket naturligtvis inte ter sig trovärdigt. Fast på samma gång kan jag förstå de goda recensionerna filmen fått på hemmaplan. För Wonder är en välspelad och varmhjärtat ärlig film som oavsett vilket berör och rycker i tårkanalerna utan att för den sakens skull kännas spekulativ för en sekund.
Skriven 2018-02-21
