METALLICA, stilbildare väl värda Polarpriset

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Att ANIM, Afghanistan National Institute of Music tilldelats årets klassiska/smala/seriösa/mindre omtalade Polarpris är förstås helt rätt. Alla som vågar riskera sina liv i musikens namn till glädje för sina medmänniskor i trots mot islamistextremismen är värda allt stöd och uppmuntran. Således är det trist att i stort sett ingen vare sig bland (vanlig) folk eller (journalist)fä uttryckt detta i någon vidare omfattning. Annat ljud i skällan har det i vanlig ordning varit vad gäller responsen på priset i populärmusiksgenren. Vad gäller valet av Metallica uttalar sig våra mesta kritikerproffs med fingret på trendängslighetsknappen som om deras ord var lag medan sociala medier glöder av kommentarer från amatörerna. För i dagens läge är plakatbudskapet i jämlikhetens namn att “everybody´s a critic”.

Ett vattendelande val

De tidigaste reaktionerna på nyheten om Metallicas vinst verkar tyda på att valet är en vattendelare. Samma löjliga von oben-gnäll från de värsta besserwissrarna som när Max Martin och Sting tilldelades priset har man tack och lov sluppit, men att meningarna är delade råder det ingen tvekan om. Fast dessa två blev förstås inte indirekt involverade i en gaggig konspirationsteori om jäv hos Polarjuryn.

Som säkert alla förstår är jag positiv till prisnämndens val. Inte minst för att jag faktiskt kan tycka att det var dags för en artist i den tunga rockskolan att tilldelas priset igen. Enda namnet hittills som fått den äran är faktiskt Led Zeppelin, och detta skedde för hela tjugotvå år sedan. Att Black Sabbath inte fått priset redan kan man dock ha invändningar mot, men det är en annan sak.

One första hiten

Så med andra ord: visst är Metallica värda priset. Anthrax, Megadeth och Slayer får snällt ursäkta, men deras kollegor är tveklöst störst bland thrashens “big four”, och tog tidigt denna extrema subgenre ut till en osannolikt bred publik. Jag minns fortfarande en Grammygala – det bör rimligen ha varit 1988 eller 1989 – då kvartetten framförde sin första kommersiella hit One. Tanken att det här måste vara frågan om ett genombrott för den stora massan slog mig, men varken jag eller någon annan hade nog kunnat föreställa sig vad som komma skulle

Ett monumentalt genombrott

För när det självbetitlade svarta albumet såg dagens ljus 1991 blev genombrottet så monumentalt att alla knockades, sexton miljoner album såldes bara hemma i USA. Men för att kunna ta det steget krävdes föga förvånande också en uppdatering av soundet. Detta insåg demonproducenten Bob Rock som förde bandet in på obeträdda marker utan att för den sakens skull kasta thrashrötterna på sophögen. Ursprunget förnekades således inte av kvartetten, fast samtidigt kunde ingen förneka att Metallica nu hade gått in i en ny era. Något gamla rättrogna fans såklart inte alltid uppskattade, men det brukar musikaliska förändringar heller aldrig göra, så dessa reaktioner får väl bara sägas ha varit av det programenliga slaget.

Ett underskattat nittiotal

De som ogillade detta “nya” Metallica lär för övrigt ha fortsatt göra det även under resten av nittiotalet. Tvillingalbumen Load och Reload fortsatte utvecklingen mot ett mer typiskt metalsound medan coverplattan Garage Inc. i allmänhet och samarbetet med San Franciscos Symfoniorkester, S&M i synnerhet inte var vad fans av Kill ‘Em All och Ride The Lightning önskade sig. För egen del hade jag svårt att vara upprörd. Jag uppskattade faktiskt överlag vad jag hörde under detta decennium, det mesta ter sig i mina öron än idag tämligen underskattat och tillika orättvist utskällt. Å andra sidan beror det kanske på att jag är en stor fan av såväl AOR som melodiös hårdrock och dito metal, så jag uppskattar variation från den knytnävshårda dieten.

Förvaltare av sin gärning

Fast med detta sagt; sedan millennieskiftet har veteranerna åter mer eller mindre omfamnat sitt aggressiva jag, fast med en twist och/eller variation på vad de släppte ifrån sig initialt. Gubbarna rockar thrashigt igen, fullt ut helt enkelt, något man fick bekräftat för sig så sent som i februari förra året då de invigde Köpenhamnska Royal Arena. Som om de inte alltid gjort det, bör tilläggas. För även om herrarna nu genom åren prövat sig fram musikaliskt på skiva har de såvitt jag vet i sanningens namn alltid tagit sitt arv på allvar när de stått på scen. På samma gång ska emellertid inte förnekas att rollen som stilbildare nu övergått till att stavas förvaltare av den egna gärningen. Vilket givetvis är gott nog. Samt både logiskt och helt okej, därtill.

Skriven 2018-02-15