Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är en tydlig trend snarare än en tillfällighet att sångfåglar fostrade i Disneyfabriken i slutänden lämnar nästet och prövar sina vingar i något annat sällskap. Ett sällskap som tillåter ett samarbete där mer fria och ocensurerade uttryck är tillåtna. Britney Spears är måhända det mest kända exemplet, men det går också att addera namn som Christina Aguilera, Miley Cyrus, Demi Lovato och Olivia Rodrigo bland många andra.
Till denna skara hör förstås även forna barnskådisen Sabrina Carpenter. Vid 25 är hon superstjärna. Över en natt, upplever förmodligen den ignorante, men faktum är att vokalissan trots sin unga ålder släppt album i egen namn ett helt decennium. Det var dock inte förrän det femte i raden, Emails I Can’t Send såg dagens ljus som ett genombrott värt namnet kom.
Två knökfulla konserter i Köpenhamn
Resten är historia. Därifrån eskalerade allt ytterligare med förra årets Short ”n” Sweet, och det är i den bubblan hon befinner sig för närvarande. Eller mer exakt på Europaturné med idel utsålda arenaspelningar på agendan. En turné som tog Carpenter till Köpenhamn i måndags på den första av två knökfulla konserter, vilket innebär att totalt 32.000 fans löst biljett.
Uppbyggt som en varitéshow à la 70-tal
Inte illa marscherat av den Pennsylvaniabördiga sångerskan, men så har hon också arbetat hårt för framgången. För det här är en tjej som uppenbarligen har ambitioner. Och pretentioner. Som när det gäller den nu aktuella turnén. För konserterna i samband med The Short n’ Sweet Tour är inga ordinära konserter. Nej, det hela är uppbyggt som en amerikansk varit varitéshow à la 70-tal med diverse miljöer och set ups för de olika numren. Vadan detta, tänkte jag. Den unga damen hyllar trots allt ett decennium som ligger konservativt sett i alla fall tjugofem år ifrån det egna födelsedatumet
Kul, flott och lite campy
Samtidigt kan regelbundet höras en myndig manlig röst att lita på från högtalarna som introducerar och berättar vilka sensationer vi ska få uppleva härnäst ackompanjerad av välbekant tidsenligt typsnitt på videoskärmarna
Det hela är såväl kul som flott och lite campy. En bra idé, helt enkelt även om jag förvisso undrade oroligt var bandet som spelade höll hus initialt. Eller var det måhända bara Carpenters röst som var live medan resten var musik på hårddisk som under Madonnas senaste världsturné.
Har gjort helheten till ett argument för biljettköp
Så var dock inte fallet. Men det är knappast att fara med osanning att hävda att bandet förde en undanskymd tillvaro. Enda gången någon i kvartetten lämnade sina platser var när gitarristen steget fram mot scenkasten och gjorde ett av sina få diskreta solon.
Vilket förstås ligger i sakens natur. För visst, musiken är anledningen till att vi är där, men det är själva koreografin av de totalt sisådär femton dansarna och den dyra retrodoftande scenografin som gjort helheten till ett argument för biljettköp.
Skruvat triangeldrama
Således inleds showen med att Carpenter ligger i badet. Detta visas i alla fall på videoskärmarna scenen begåvats med. Storyn som berättas är nämligen att stjärnan har glömt att konserten är på gång, men naturligtvis dyker hon omgående därefter upp invirad i en handduk och drar igång musiken med skruvade triangeldramat Taste och Good Graces, en sång där texten går ut på att en pojkvän bör hålla sig på mattan såvida han inte vill bli historia. Vi talar två starka sångar från Short n´ Sweet, och de är inte de enda.
Kvällens mest absoluta hit
Bland andra starka kort kunde märktes Feather, sexiga Bed Chem, en god portion hederlig gammal blåögd soul kunde minsann märkas här, och Coincidence.. Sistnämnda för övrigt framförd i lägereldsmiljö med akustisk betoning och ackompanjemang modell lallig allsång där ute i den knökfulla arenan.
Andra favoriter? Tja, Lie to Girls är onekligen en ganska söt sak trots sin allvarliga lyrik medan Juno på det hela taget framstod som en av kvällens mest absoluta hits. Ändå är detta nummer inte ens släpptsom singel. Vilket förstås säger en del om standarden på låtskrivandet.
Förvandlade karriären till något värt namnet
Värt att notera här är att Carpenter endast avverkar sånger från de två senaste albumen, alltså Emails I Can’t Send och Short n’ Sweet på den här turnévändan. De fyra första verken ignoreras således fullständigt. Det verkar med andra ord som om sångerskan ser det som om det var först i samband med dessa alster karriären förvandlades till något värt namnet. Vilket väl inte är en alldeles felaktig tanke.
Rösten verkar avväpnande
Sedan är det intressant och tämligen skojigt på en och samma gång att Carpenter inte sällan låter både vån och sofistikerad samtidigt som hon strör f-bombs omkring sig i lyriken. Motsatserna dras till varandra, så när hon plötsligt sjunger ”I beg you, don’t embarress me, motherfucker” i Please Please Please blir det knappt uppenbart. Sångerskans lena mjuka röst fungerar allt som oftast smått avväpnande varje gång det hettar till i språkbruk och inte alls diskreta antydningar.
Samtidigt vore det synd att påstå att Sabrina Carpenter är en provokatör eller någon som rent allmänt är fokuserad på att häva ur sig heta potatisar. Sant är dock att hon pendlar mellan att å ena sidan antingen mest bara vara ”cheeky” eller å andra sidan, utnyttja humorn för att föra fram ett budskap.
Är ingen harmlös donna
En kombination som är en vinnare för någon med ambitioner åt entertainerhålltet som Carpenter. För även underhållare behöver ha något edgy över sig för att bli mer än en dagslända. Det är sådana kvaliteter denna unga vokalissa faktiskt har. Sedan må hon allt som oftast ge intrycket av en harmlös oskuldsfull donna i kortkort som tar till sig vad hon blir tillsagd, men i hennes fall är det alltså tal om att skenet bedrar.
