Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Andy Sidaris
Skådespelare: Ronn Moss, Donna Speir, Hope Marie Carlton, Harold Diamond, Rodrigo Obregón
Specialbetyg: Fem B-filmsstjärnor
Fotnot: Visas 18 april 2025 på Biografen Spegeln i Malmö som en
del av deras filmserie ”Den dåliga filmklubben”.
Bara smaka på namnet: Hard Ticket to Hawaii. Redan där vet man exakt vad man får – en renodlad 80-talspastisch fylld med reflekterande solglasögon, högt skurna bikinis, obligatoriska topless-scener, bodybuilding, Playboy-brudar och en total brist på känsla för dialog.
Lägg därtill ett manus som tycks ha skrivits på en servett, plus en livsfarlig orm, smittad av cancerinfekterade råttor. Logiska luckor stora nog att köra en monsterbuss igenom och en handling som faller sönder vid minsta vindpust av kritiskt tänkande. Resultatet? Ren och skär B-filmsmagi.
Aldrig tänkt vara Oscarsmaterial
Regissören Andy Sidaris var en mästare i sin egen genre. Han specialiserade sig på det han själv kallade Bullets, Bombs and Babes – actionfilmer där explosionerna var stora och skådespeleriet katastrofalt. Han visste exakt vad han gjorde. Det här var aldrig tänkt att vara Oscarsmaterial, det var ren underhållning, skapad för att avnjutas på VHS med en kall öl i handen.
Låg budget och direkt-till-videomarknaden gav vinst
Sidaris var dessutom en smart affärsman. Genom att hålla budgeten låg (ofta runt 1–2 miljoner dollar) och satsa på direkt-till-video-marknaden, kabel-TV-rättigheter och internationell distribution såg han till att hans filmer faktiskt gick med vinst. De behövde inte dra in mycket för att löna sig, och tack vare VHS-boomen hittade de en lojal publik som fortfarande dyrkar dem idag. (De måste ha sina VHS-spelare kvar.)
Nästan som parodi på sig självt
Det är lätt att skratta åt de fatala taffligheterna i Hard Ticket to Hawaii. Den mediokra ljudupptagningen, modellernas, förlåt, ”skådespelarnas” katastrofala repliker (Sidaris dyker även själv upp i en scen, och framstår som rutinerad i jämförelse, vilket säger en hel del), och de fullkomligt absurda actionscenerna gör att det nästan känns som en parodi på sig självt. Men det är just det som gör filmen så underhållande.
För den som aldrig upplevt en riktig B-rulle kan detta vara början på en ny hobby. Som att samla frimärken eller spela bridge, fast här samlas man för att frossa i filmer som är så usla att de blir konst. Och det bästa? Hela upplägget är så genomskinligt att man nästan hoppas att alla inblandade var fullt medvetna om vad de höll på med. Annars är det ren lyteskomik.
Bristerna skapar underhållningen
Hur betygsätter man egentligen en film som denna? När vi ser på “vanliga” filmer är vi ofta oerhört petiga, vi förväntar oss hög kvalitet på allt från manus och skådespeleri till foto och ljud. Ju större förväntningar, desto hårdare fall om filmen inte lever upp till dem.
Men med en B-film är logiken omvänd. Här är det just bristerna som skapar underhållningen, ju sämre, desto bättre. Och Hard Ticket to Hawaii? Den är ren perfektion i sin skräpighet.
Att njuta av en sann B-film handlar inte bara om rätt inställning, det ger också en insikt i hur svårt det faktiskt är att göra en riktigt bra film – och kanske ännu svårare att göra en dålig film på precis rätt sätt.
