Klicka på bilden, för att se hela bilden
Att det varit Kent-hysteri senaste veckorna kan inte ha undgått någon. Jag har aldrig läst så många artiklar, recensioner och tyckanden om ett band. Då det blev sex utsålda konserter med runt 250 000 sålda biljetter är det en underdrift att säga att de fortfarande är poppis.
Att Kent skulle återförenas var det ingen som trodde men nu är det ett faktum och då kan de faktiskt gärna göra om detta typ vart femte år eller så. Ingen kommer bli sur för det. De kommer att sälja slut på biljetterna oavsett vilken arena de bokar in.
Förväntningarna?
Rubriken ovan låter som en titel på en Kent-låt och även om detta var konsert nr 4 av 6 kändes det lite nervöst på något sätt. Tänk om det inte var så bra längre? Och att de kanske tappat stinget och drivet. Tankarna snurrade runt när de öppnade med Stenbrott från första plattan. Även Ingenting någonsin var från den första plattan. Kul att de körde något så gammalt som inte har spelats live på typ 20 år. Ja, och min oro var som bortblåst.
Indierock
En gång var Kent ett gitarrdrivet band långt från alla förprogrammerade syntar, sequencers och det perfekta soundet. En timme en minut var ett bra exempel på denna era. Snyggt framfört och om inte innan kom gåshuden till Om du var här när hela publiken som körade. Magiskt.
En fåordig Jocke
Den arkeologiska uppesittarkvällen fortsatte (Jockes ord) med Kevlarsjäl, som är en lugn låt på albumet men nu kändes som om man sänkt tempot ytterligare. Allt för att det skulle kunna bli ännu mer allsång. Vilket det självklart blev. Lite mer driv i Hjärta, och med de gigantiska videoskärmarna blev det riktigt häftigt.
Men hittills var det en ganska lugn tillställning där publiken avnjöt att åter få se sitt favoritband. Jesus kickade heroin och bytte kön förkunnade vår frontman och låten jag åsyftar är självklart Socker.
Hit efter hit
Att välja ut vilka låtar som skulle framföras måste varit ett angenämt uppdrag då det fanns massor med bra material att välja på. Men valet föll på den pulserande Romeo återvänder ensam följd av Pärlor, Var är vi nu och Utan dina andetag. Ja, vad ska man säga? Det svängde i lagom tempo, och att få se bandet spela igen är svårt att ta in. Ifall de aldrig mer återförenas kan man åtminstone säga att man var där.
Technopop
Musik non stop sjöng väl även Kraftwerk, och det här var nästan lika hårt syntarrangerat. En tung bas som drev på och fick lungorna att skaka i takt med musiken. Hitkavalkaden fortsatte med Kärleken väntar. Det tunga beatet fortsatte i både Ingenting och Dom andra.
Jag ser dig
Nu vet jag inte hur mycket Jocke och bandet ser ut över publikhavet, men de måste ändå vara stolta över hur populära de fortfarande är. Men Jag ser dig från albumet Jag är inte rädd för mörkret var ju representativ för den här plattan. Med tre kvinnor i kören blev det snygga toner som bröt av mot övrig sång.
Nedtempo
Man kan ju kanske tycka att tempot ska öka allt eftersom konserten framskrider, men nu blev det temposänkning med tryckaren Innan allting tar slut. Det blir en snygg övergång till Den döda vinkeln som börjar tämligen lugnt, men sedan drar det i gång. Publiken kan ju självklart även denna text, och det sjungs med för fullt. Ytterligare ett snäpp upp blev det med La Belle Epoque som med sitt driv fick publiken att dansa.
Slutet närmar sig
Tack så mycket förkunnade Jocke och kvällens sista låt skulle då bli Förlåtelsen. Var det ett förlåt till alla deras fans som blev besvikna när de lade ner? Eller förlåt till de som blev besvikna över att bandet stod på en scen igen? Det vet man aldrig. Jocke Bergs kryptiska texter kan tolkas hur man vill. Men det är en bra låt oavsett. Sen försvann de ner…
Tvättbyte
…för att komma tillbaka med lite glitterkläder. Var det dags för att festa loss? Nja, Sverige är kanske inte den mest dansanta låten, så där blev kanske några besvikna. Den kunde de faktiskt hoppat över och fläskat på lite mer när de ändå hade möjlighet.
Ännu en låt som spelats mycket var 999. Bra musik med bra driv med självklart en bra text. Fler siffror att hålla reda på är 747, som spelats live närmare 300 gånger. Ifall någon nu är intresserad av den faktan. I vanlig ordning avslutades konserten med Mannen i den vita hatten (16 år senare). Och alla svängde med armarna medan det lyste från tusentals lampor från alla mobiler. Effektfullt med konfettikanoner.
En liten sammanfattning då?
Om vi bortser från alla diskussioner på nätet och media oavsett format om det var bra eller dåligt att återförenas så var det en bra konsert. Det blev ju ändå som att bandet bara tagit paus några år, och i väntan på nya albumet gett sig ut för att spela lite gamla hits. Jocke Berg sjunger bra, band och kören är superproffsig för att inte tala om all bildproduktion med gigantiska skärmar. Konserten var varken bättre eller sämre än någon annan konsert de har gjort men deras lägstanivå är ändå skyhög.
Men några blev missnöjda
De enda som verkat vara riktigt missnöjda var de som köpt premiumbiljetter för 3000: – och fått varmkorv med dåliga platser. Mitt enkla och pengasparande tips är att vara på plats tidigt och få en plats längst fram vid kravallstaketet. Och hade jag fått bestämma setlisten hade jag valt fler upptempolåtar.
Seriöst oseriöst
Men för att vara seriös, det var kul att återse Sveriges största band live igen. Kunde ju offrat lite pengar och köpt biljetter till fler konserter men det här var fullt tillräckligt. Och i brist på nytt material med Kent så släppte parodibandet Knut en låt med titeln Nu är det slut igen. En liten känga till kvällens band. Väl värd att lyssna på.
