Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det vore synd att påstå att Lenny Kravitz har varit enormt produktiv på sistone. Hela sex år hade trots allt förflutit mellan förra albumet Raise Vibration och senaste verket Blue Electric Light som såg dagens ljus i maj förra året. Noterbart här är att det är den längsta perioden mellan album hittills i karriären.
Samtidigt kan konstateras att hitsen sinat ordentligt på senare år. Enligt engelska Wikipedia har Kravitz inte haft någon låt överhuvudtaget på något lands lista sedan Low 2018. Å andra sidan har sångaren aldrig varit någon direkt uttalad singelartist, så det behöver inte betyda något. Särskilt inte i dessa tider då digitala hits tycks vara det enda som räknas om skivbolagens räknenissar får bestämma, och de är definitivt inte intresserade av gamlingar som Kravitz.
Levererade som ett amerikanskt proffs
Livescenen är dock något helt annat. Vilket väl på ett sätt bevisades på Royal Arena i lördags. Omkring tiotusen hade nämligen löst biljett, något som nog måste betecknas som tämligen imponerande. Ändå var det ungefär på den nivån jag förväntat mig att publiktillströmningen skulle ligga. Inte minst för att det här är en artist med ett långt gediget ”track record”.
Och sångaren svek inte sina fans. Han levererade som ett amerikanskt proffs ofta gör. Mannen fyller tro det eller ej sextioett i maj, men ser likadan ut som han alltid gjort, och har en vitalitet som motsvarar looken.
På samma sätt utstrålar Kravitz coolness som få, vilket naturligtvis inte ligger honom i fatet ett dugg. Och ödmjukhet. Tacksamheten för att vi alla kommit till Royal Arena uttrycktes definitivt mer än en gång. Om än inte lika ofta som kärlekens lov förklarades. Och besjöngs, icke minst. Bokstavligt talat.
Rockade tungt initialt
Som ni, ärade läsare kan konstatera har Kravitz förblivit vid sin lätt flummiga läst än till dessa dagar, och det gäller inte bara vad beträffar lyriken. Även soundet är sig likt. Det är funky, ofta medryckande riffigt på ett sätt som tangerar hårdrock i de lite fuffare bitarna och gammeldags souligt i de softare låtarna.
Fast det var förstås inte alldeles oväntat att det rockade tungt initialt, och då under titlarna Bring it On, Minister of Rock `n Roll och färska sexiga TK421. De två sistnämnda, för övrigt, tungt groovy saker med fräckt gitarrspel självaste Prince hade uppskattat.
Detta följdes upp av My Mama Said, förlåt Always on the Run, vilken föga förvånande svängde osannolikt starkt. Extra plus här för det feta kaloririka gitarrsolot. Inte konstigt att kvällens första stora jubel kom här.
Ultimat grovstöt med mest uppenbara hitsen
Någonstans på andra sidan spektrat avverkades knappt halvvägs in i showen The Chamber, och plötsligt kom vibbar om skönt catchy 80-talsdisko flygande. Diskoelementet betonades dessutom än mer i liveformatet på ett sätt som fick arenan att gunga än mer än tidigare.
Den ultimata grovstöten lades emellertid in först mot slutet. De mest uppenbara hitsen sparades nämligen till konsertens sista tredjedel, och först ut var It Ain’t Over Til It’s Over. Mer retrosouligt än så kunde det förstås inte bli. Därefter följde sångarens bidrag till powerballad-genren Again, American Woman, Fly Away och en energiskt svettig och taktfast Are You Gonna Go My Way
Dussinet minuter med Let Love Rule
Slutligen förvandlades släpiga Let Love Rule till den huvudsakliga juvelen i kronan för kvällen när Kravitz helt planerat – för han gör säkert samma sak varje kväll på turnén – lämnade scenens trygghet, vandrade genom publikhavet på arenans ena sida, steg upp på en plattform vid mixerbordet, sjöng en stund och fortsatte promenera tillbaka genom publikhavet på dess andra sida tillbaka till scenen. Alltmedan sångens (kör)mässande om att låta kärleken regera deklarerades av bandet under tiden.
Allt som allt varade detta nummer kanske dussinet minuter, och under tiden vad det inte utan att en närmast sakral stämning spred sig i arenan. Sedan tycker jag kanske inte att det här är en av Kravitz absoluta femettor, men jag imponerades onekligen av sättet den förvaltades på där och då.
Visade att alltjämt är att räkna med
Men hur som helst. Den New York-bördige sångaren levererade och visade onekligen denna kväll att han alltjämt är att räkna med. Måste erkänna att jag faktiskt är smått imponerad. Sextio år ung visade han varför gammal i vissa fall trots allt är äldst. Med detta sagt måste också sägas att han backas upp av ett riktigt duktigt band där innovative gitarristen Craig Ross utgör ett givet fokus.
Så hatten av för dem alla, och hatten av för Kravitz själv som vid sextio år ung alltjämt har förmågan att visa vart det musikaliska skåpet ska stå. Med emfas, dessutom.
