Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det var inte igår Limp Bizkit avnjöts live. Minns att konserten då det begav sig gick av stapeln i Forum, Köpenhamnsladan som oftast hyste in de större akterna i den danska huvudstaden innan Royal Arena tog över det mesta.
När denna konsert inträffade är dock osäkert, men det kan ha varit ett mindre antal år efter 2003 års album Results May Vary såg dagens ljus. Vilket då betyder att det sisådär två decennier har förflutit sedan dess. Herregud vad tiden springer iväg, tänker jag i mitt stilla sinne. Men det betyder inte att Limp Bizkit varit nämnvärt saknade för det. I alla fall inte i min bok.
Kommer nämligen ihåg ovannämnda show med viss sorg. För det vore synd att påstå att jag knockades av den show som då serverades. Kan inte minnas varför, men det kan ha varit för att det hela helt enkelt mest tedde sig trist och oengagerande. Detta i kombination med ett sound som influerats väl mycket av hip hop lade grunden för ett då tämligen negativt omdöme.
Så är det nog, och det var inte utan att jag fick en del flashbacks när bandet slutligen efter fem(!) uppvärmningsakter, däribland två rappare och en icke-rolig komiker äntligen äntrade Royal Arenas scen. För visst är Limp Bizkit det nu metal-band som förmodligen mest tagit intryck av och omfamnat genren ifråga
50 Cent stod lojt och studsade lätt på stället
Vilket inte nödvändigtvis är överdrivet positivt i min bok, och inte bara för att genren ifråga rent musikaliskt oftast inte är min kopp av te, utan också för att showerna med hip hop-artister oftast inte är särskilt roliga. Minns med viss fasa en tidig 50 Cent-konsert där scenografin förvisso var rätt cool medan ett band lyste med sin frånvaro och artisten själv mest stod lojt och studsade lätt på stället.
Å andra sidan var den numera närmast certifierade galenpannan Kanye West en tämligen angenäm upplevelse då det begav sig. För säga vad man vill, och det gör man ju. Men mannen är ju faktiskt begåvad.
Material som slår hårt live
Fast med allt detta sagt. Med åren har toleransen växt, och det kanske är därför tankarna om Limp Bizkit vandrade mer åt det positiva hållet i torsdags. Insikten att bandet faktiskt har material som slår hårt live och på sitt sätt inte alls är oävet.
Som till exempel Rollin´ den närmast oigenkännliga covern på The Who’s My Generaton och Break Stuff, alla typiska nu metal-dängor som gjorda för en trevlig(?) mosh pit hyfsat nära scenen samtidigt som folkhavet i övrigt gungade i takt till musiken
George Michael hatade cover
Och låt oss inte glömma Faith i en tolkning upphovsmannen George Michael lär ha hatat passionerat. Vilket inte är så konstigt. För det är knappast troligt att vare sig den punkiga versen eller vrålandet i dess klimax någonsin gick hem hos honom.
Vildvuxne Fred Durst, mjuk och känslig
Sedan nu när vi ändå är inne på ämnet covers bör påpekas att det faktiskt finns en mjukare sida av Limp Bizkit också. Somdessvärre sällan får ta plats, förvisso, det ska medges. Fast en annan tolkning – av The Who igen – I form av Behind Blue Eyes försöker I alla fall uppfylla den kategorin. Sällan har Fred Durst låtit så mjuk och känslig som i detta alster, och publiken var med på noterna denna afton. Det blev minsann till och med allsång mot slutet av det samma.
Ger skärpa och stadga åt helheten
Så visst är den numera tämligen vildvuxne Fred Durst en stabil frontman med viss självklar pondus. Och inte för det spelar någon roll. Men med detta sag, om vi nu ska vara ärliga så framstår guraspelaren Wes Borland som den som ger skärpa och stadga åt helheten. Det är hans förmåga att experimentera och skapa fräcka riff på samma gång som han begagnar sig av udda tillhörande ljud som ger bandets sound karaktär och får dem att stå ut
Dessutom måste tillstås att helheten denna kväll faktiskt tedde sig både engagerad och fokuserad. Det flöt på med tempot och inga direkta longörer fanns där som drog ner intrycket.
När fan blir gammal blir han religiös
Ändå måste sägas att Limp Bizkit, modell 2025 ger ett mildare intryck än då det begav sig. Det brukar som bekant heta i klyschan att när fan blir gammal blir han religiös. Därmed inte sagt att någon i sällskapet gått och blivit lärljungar i Guds flock, men när Fred Durst på ett tidigt stadium i konserten plockar upp två knattar och deras far på scen för att de skulle komma nära sina idoler för en liten stund utgör det onekligen ett exempel på att en ny tid är kommen i bandets historia.
Likaså tackade sångaren både fint och ödmjukt flera gånger för att vi valt att spendera kvällen med bandet. Så frågan är om några andra än ”Jesus freaks” modell amerikanska mellanvästern har anledning att bli upprörda.
Borde tvätta munnen med såpå
Men för all del, övriga känsliga må ändå tycka att Durst åtminstone borde tvätta munnen med såpa med anledning av alla svordomar i vokabulären. Men vad fan, det finns trots allt gränser för vad ett nu metal-band känt för att vara kontroversiella ska behöva stå ut med för att bli accepterade på riktigt av mainstream-samhället.
