PÅFÅGELN – HYR EN VÄN! – visuellt slående och djupgående om att vara någon annan än sig själv

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Att hyra en vän låter banalt, nästan som en gimmick, men i den österrikiska filmen Påfågeln, i regi av Bernhard Wenger, blir det en skarpsynt utforskning av identitet, sociala koder och det eviga sökandet efter tillhörighet. Eller varför inte en existensiell spegel i hyrd perfektion

Matthias (Albrecht Schuch) är en mästare på sitt yrke och tillika lika mycket en mästare i skuggspel. Han smälter sömlöst in i sina klienters liv – som den kultiverade pojkvännen, den exemplariska sonen eller den skarpa sparringpartnern i en diskussion.

Vad som än krävs för att stärka någon annans image eller trygghet, levererar Matthias med felfri precision. Visst kan det liknas vid en eskortservice, men detta går långt bortom det förväntade. Här handlar det om att gestalta en roll, att bli en illusion av det någon annan önskar. Men ju fler roller han spelar, desto mer fragmenteras hans eget jag. Att passa in är en konst, men att existera som sig själv blir en allt svårare kamp.
 
Proffs på att vara någon för andra

Filmen dissekerar vår sociala värld, den outtalade men obevekliga normen att vi ska anpassa oss, spegla det andra förväntar sig, vara någon snarare än att vara oss själva. Matthias gör detta bättre än någon annan, men i hans privatliv, där han inte får betalt för att existera, vacklar han. Hans partner ser igenom fasaden, känner honom på djupet, vilket blottar en smärtsam paradox: han är proffs på att vara någon för alla andra, men kämpar med att vara någon för sig själv.
 
Regissören Bernhard Wenger har med denna debutfilm skapat en visuellt slående berättelse. Filmen belönades med priset för bästa debutfilm vid Stockholms internationella filmfestival, vilket understryker Wengers talang för att kombinera visuellt berättande med djupgående karaktärsutveckling.

Verkligheten löses upp

Filmens estetik, tillsammans med en genomtänkt scenografi, förstärker känslan av Matthias inre konflikt och den värld han navigerar i.

På ett subtilt och skickligt sätt låter Wenger oss följa hur Matthias egen verklighet sakta löses upp. Han går med på att spela golf, besöka lägenhetsvisningar, vara en konsult och flygkapten, allt utan att riktigt finnas där. 

Allting eskalerar utom hans kontroll och vad händer när en chimär brister? När du har spelat så många roller att ditt sanna jag blir en främling?

Utmanar, skaver och speglar oss själva

Det här är en film som stannar kvar. Den utmanar, den skaver, den speglar oss själva. Vad är vi beredda att göra för att passa in? När är vi genuina, och när är vi bara en projektion av andras önskningar? Med starka skådespelarprestationer, särskilt från Albrecht Schuch, och en skicklig regi av Wenger, blir Påfågeln en spegelbild av vår tid – vacker, illusorisk och obehagligt träffande.