MR. K – en surrealistisk labyrint utan utgång

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Den norska regissören Tallulah Hazekamp Schwabs Mr. K är en film som försöker vara både ett drömskt mysterium och en filosofisk studie av instängdhet, men som fastnar i sin egen pretentiösa koreografi.

Crispin Glover, kanske känd för sina excentriska roller och sitt oberäkneliga uttryckssätt, spelar Mr. K – en hotellgäst som plötsligt finner sig oförmögen att lämna byggnaden. Det som först verkar vara en absurd mardröm utvecklas till en labyrintisk odyssé genom hotellets inre, där han oväntat och lösryck förvandlas från gäst till anställd. Men vad är egentligen hans roll? Befriare, fånge eller bara ännu en kugge i maskineriet?

Teatralt skådespeleri

Visuellt sett bär filmen tydliga drag av Wes Andersons egensinniga värld och David Lynchs obehagliga underbara surrealism. Hotellets klaustrofobiska korridorer befolkas av hundratals statister som rör sig med en zombieartad mekanik, vilket skapar en känsla av konstruerad amatörteater snarare än genuin mystik.

Det teatrala skådespelet bland statisterna och den överdrivet stiliserade koreografin är minst sagt konstlad, nästan som en drömsekvens utan egentlig riktning.

Snärjigt och affekterat

Även om filmen är fylld av symbolik, hotellets krympande väggar, den undangömda receptionsdisken, de lortiga kockarna som påminner om kolgruvearbetare, lämnar de publiken utanför sitt eget pussel. Istället för att dras in i Mr. K:s paranoida värld förblir jag åskådare, som stirrar in genom en ogenomtränglig glasruta.

Det är en berättelse som ställer frågor om existens och verklighetsuppfattning, men utan att ge någon emotionell förankring. Det hela blir bara snärjigt och affekterat.

Crispin Glover är dock en fascinerande skådespelare, men han kan inte ensam bära filmen. Hans ständiga monologer och isolerade spelstil gör att Mr. K saknar dynamik, och trots alla drömska element blir filmen aldrig riktigt engagerande – eller underhållande, om det nu var tanken.

Glömmer att inkludera publiken

I slutändan är Mr. K en film som kunde fascinerat i sina bästa stunder, men frustrerar mestadels i sina sämsta. Schwab försöker skapa ett konstverk om instängdhet och förvirring, men glömmer att inkludera publiken i upplevelsen. En labyrint är bara spännande om man får en chans att hitta ut, här finns ingen sådan möjlighet.