Klicka på bilden, för att se hela bilden
Baby Lasagna? Vad är det för fånigt artistnamn? Tja, mannen bakom pseudonymen, Marko Purisic kunde lika gärna ha kallat sig Baby Pizza eftersom Pizza enligt egen utsago faller honom bättre i smaken än Lasagne.
Men oavsett vilket; hade det inte varit för succén i förra årets Eurovision Song Contest med den väldigt catchy electrometal, modell light-dängan Rim Tim Tagi Dim hade få om ens någon utanför hemlandet Kroatien hört talas om honom. Förmodligen hade han inte heller vare sig blivit superstar med arenastaus på hemmaplan eller kunnat nosa på en vettig internationell karriär.
Fyrahundra själar ingen ohejdad succé
Fast samtidigt är det förstås så att efter glitter och glam kommer det en vardag. Som nu när Baby Lasagna med band befinner sig på Europaturné. Knappt fyrahundra själar hade sökt sig till Amager Bio denna afton, och det var för all del inte uselt, men det gick knappast att sätta likhetstecken med ohejdad succé heller.
Å andra sidan är det inte bara kvantitet som räknas, utan även kvalitet, och de som var på plats var uppenbart uppspelta över vad de fick sig till livs. Att hävda att fansen var med på noterna råder det nämligen knappast någon tvekan om.
Samtidigt verkade den till skönt avslappnade Baby Lasagna och hans lika uppsluppna kollegor inte direkt besvikna över uppslutningen. Istället omfamnade de situationen och njöt av den.
På turné utanför den glitterpräglade bubblan
Vilket nog var klokt. För fråga dig själv hur många Eurovision-deltagare kan åka ut på Europaturné överhuvudtaget när man klivit ur den glitterpräglade bubblan? Frågan är retorisk, men låt oss vara ärliga här, inte många om ens någon har fixat det förutom Måns Zelmerlöv, Loreen och Lordi. I alla fall vad jag vet.
Att göra en Måneskin och spela på arenor worldwide, i sin tur, har väl ingen i denna cirkus gjort sedan supergruppen Abba erövrade världen. Även om Bucks Fizz väl kan få en guldstjärna för en inte alls oäven popkarriär hemma i Storbritannien. Så tacksamhet över sakernas tillstånd är nog en hederssak i sammanhanget.
Rammstein inte det första man tänker på
Men oavsett vilket har nog Baby Lasagna en chans att skapa sitt eget öde. Inte minst för att de har ett samtida sound. Om jag säger att mannen själv har deklarerat att Rammstein och förra årets succéband på Sweden Rock, Electric Callboy tillhör inspirationskällorna förstår ni säkert grejen.
Fast lika tung som de förstnämnda är Baby Lasagna förstås aldrig. För vibbar av industrimetal är kanske inte det första man tänker på när kroaten och hans glada gamänger spelar. Även om jag kan förstå kopplingen.
Ändå lätt att associera till Electric Callboy
Och samma sak gäller för associationen till Electric Callboy, vid närmare eftertanke. Men det krävs att man räknar bort sistnämndas vrålande och det påtagliga metalstuket EC ofta begagnar sig av. Men ändå, när Baby Lasagna och bandet drog upp tempot och kopplade på electrosoundet på allvar i sådant som inledande Hypocritical efterföljande IG Boy och den tämligen uptempo Catch Me If You Can var det ändå lätt att associera till just Electric Callboy.
Det ska showas med personlig stil
Ja, också bjöds vi på riktigt speedat studsiga rytmer under titeln Dopamine Mycket passande gjorde Baby Lasagna här en av sina sin mera ryckiga försök till dans. Det ska trots allt showas med personlig stil i sådana här sammanhang.
På andra sidan spektrat hittade man Stress, vars bakåtlutade vibes rätt omgående mest fick mig att associera till slöande på stranden i en solstol med en fruktig drink i handen.
Robbie Williams hade kunnat göra popkaramell till hit
Priset för bästa poplåt denna afton går dock till Demons and Mosquitos, en smekande snygg popsak i midtempo som vilade på en efterhängsen syntslinga i botten. Värd ett omnämnande i samma liga är även And I. I mina anteckningar hade jag skrivit att Robbie Williams förmodligen kunnat göra denna läckra popkaramell till en hit, och det står jag för.
Sparades till strax innan klimax
I och med framförandet av denna treklöver av mjukare material hade en motvikt till de mer electroorienterade bitarna i repertoaren levererats. Så vad mer fanns att tillägga än att plocka fram det största trumfkortet. För det är klart att Rim Tim Tagi Dim sparats till strax innan klimax, och det måste jag säga, tycker nog att denna låt alltjämt växer. Det osar hit om den samtidigt som känslan av Electric Callboy, modell snällare är så självklar att det blir nästan löjligt.
Också har detta alster dessutom ett vinnande Ooo-ooh—parti att vråla med till live. Som på Amager bio denna måndagskväll. Så vad mer kan man begära?
En något studentikos ton
Jag menar, på det hela taget var det här trots allt en tillställning präglad av smått skruvad feelgood och opretentiös skojighet. Någonstans kunde även skönjas en något studentikos ton. Missförstå mig inte nu, jag betvivlar inte alls att kvartetten där på scen inte tog sin musik på allvar. Däremot var det rätt uppenbart att de inte tar sig själva särskilt allvarligt.
