Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Opera i fyra akter
PREMIÄR 15 mars 2025
SPELAS TILL 1 juni 2025
SCEN Storan
SPRÅK italienska, textas på svenska och engelska
LÄNGD ca 2 tim och 30 min inkl paus
ÅLDER rek från 13 år
Medverkande
Upphovspersoner
KOMPOSITÖR Giacomo Puccini
LIBRETTO Luigi Illica & Giuseppe Giacosa
Konstnärligt team
DIRIGENT Alexander Joel / Sebastian Beckedorf
REGI Rodula Gaitanou
SCENOGRAFI, KOSTYM- & MASKDESIGN Cordelia Chisholm
LJUSDESIGN D.M. Wood
KOREOGRAFI Lea Anderson
VIDEODESIGN Dick Straker
Roller
RODOLFO Konu Kim
MIMÌ Yana Kleyn
MARCELLO Richard Hamrin
MUSETTA Kseniia Proshina
COLLINE Kihwan Sim
SCHAUNARD Jonah Spungin
BENOIT Nils Gustén
ALCINDORO Bengt Krantz
Statister
JIM CUPID Gàbor Petróczi / Oliver Palm Torres
ANDY WARHOL Sebastian Schildt / Mattias Thernström Florin
Emma Östlund
Matilda Masarek
Éléonore Soumah
Mattias Thernström Florin
Oliver Palm Torres
Malmö Operakör
Malmö Operaorkester
Malmö Operas barnkör
strong>Är du nyfiken på opera, men vet inte vilken du ska börja med? Du vill se en stor operaklassiker, men helst en av de mer begripliga. Gärna en som berör och angår vår egen tid, med sångare i världsklass och genomtänkt scenografi. Grattis! Giacomo Puccinis La bohème spelas i regi av Rodula Gaitanou på Malmö opera till den 1 juni. Du måste dit!
Klassiska teman förvaltas väl
Det är lätt att förstå varför La bohème ständigt återkommer på operahusens repertoarer världen över. Under fyra akter avhandlas förälskelse, svartsjuka, svek och försoning. Klassiska teman förlagda till sex fattiga ungdomars försök att leva bohemlivets på ytan sorglösa livsföring och övertygelse om att konsten kan rädda världen. I varje fall så länge mat finns på bordet.
Att problematiken angår alla tider förstod Giacomo Puccini. Och han räckte över noter och libretto till efterföljare att förvalta, vilket det konstnärliga teamet på Malmö Opera definitivt lyckas med. Gemensamt levererar man en fräsch och mycket samstämning version, utan att romantisera fattigdom eller göra underhållning av döendet.
Ny era
Som förlaga använde Puccini Henry Murgers roman Scènes de la Vie de Bohème (Vagabondliv i Paris) och det sägs att tonsättaren även hämtade inspiration från sin egen tid som student. Handlingen ligger nära romanens innehåll. Unga människor kämpar tills de tvingas ge upp eller gå under av fattigdom och sjukdom. Men den som förväntar sig att återse dekadenta 1800-talsynglingar under Paris branta takfall i ljuset av oljelampors svaga sken misstar sig. Handlingen är nu förlagd till New York, närmare bestämt Soho. Och vi förflyttas snabbt när ridån går upp eller snarare, tegelfasaden, till den slitna, lysrörsupplysta industrilokalen som hyser konstnärerna. (Stor eloge till scenograf och alla scenbyggare!)
På håll hörs trafikbuller och sirener. Konstnären Marcello (Richard Hamrin, baryton) skakar av kyla, men fortsätter envist att filma med sin handkamera inför kommande utställning. Poeten Rodolfo (Kono Kim, tenor) söker inspiration; han bläddrar bland nya LP-skivor, men ger snart upp och sätter i stället eld på sitt manus för att värma lokalen. För så länge det finns värme och hopp, finns det liv.
Välkänd story
Även om vi snart ska få mingla på samma utställning som Andy Warhol, är det fortfarande kärlekshistorien mellan Rodolfo och sömmerskan, Mimì (Yana Kleyn, sopran) som står i centrum. Det är jul. Mimì broderar liljor och rosor. Rockmusikern Schaunard kommer till ateljén med vin. Vännerna ger sig i väg till galleri Momus där Amor skjuter pilar och Marcello möter sitt ex, Musetta (Kseniia Proshina, sopran), visserligen med en ny älskare men som snart luras i väg.
Att Rodolfo och Mimì har dröjt sig kvar i ateljén är tacksamt, eftersom det är nu vi får höra dem i duetten O soave fanciculla. Kanske är sångarna förälskade på riktigt? Sången är onekligen av det mer innerliga slaget. Och när Musetta ger oss sin välkända vals och hela ensemblen sjunger andra aktens final, känns det i hela kroppen. Snöflingor börjar dala, men lyckan ler ännu. Stadens framsida bjuder på julhandel och glada barn samtidigt som performanceartisten Parpignol i sin glänsande ballongdräkt delar ut presenter under ett fyrverkeri av konfetti.
Gripande slutscen
Städer har som bekant även baksidor. I snödrivorna utanför galleriet fryser hemlösa. Till slut orkar Mimì inte längre brodera blommor. Hostande sjunger hon ”Att vara ensam på vintern är som att dö”. Men till henne ska våren inte komma. Inte heller kärleken får fortsätta;
Amor som nyss var så rosa och ivrig tvingas byta vingarna mot mörk kostym och portfölj. Den kärlekskranke figuren dyker upp som inslag mellan akterna och får tolkas vara regissörens egen kommentar till verkets andemening: drömmar och höga ideal krockar alltid med krass verklighet. När livet och lyckan störtar mot avgrunden hörs snyftningar i publiken, som snart följs av stående ovationer. Och någonstans högt ovanför Malmö opera är jag säker på att signor Puccini svävar med ett leende på läpparna.
