Klicka på bilden, för att se hela bilden
En knappt tjugo år gammal Mike Oldfield knåpade på egen hand ihop detta mästerverk runt 1973, lyckades få skivkontrakt och drygt femtio år senare kan vi fortfarande avnjuta av musiken live. Han fick nobben från ett flertal skivbolag innan Richard Branson som precis startat Virgin Records signade honom. I början sålde det trögt men då delar av musiken användes i filmen Exorcisten ökade intresset och Mike Oldfield fick stort kommersiellt genombrott.
De första tre albumen byggde på samma koncept med en lång svit, men han övergav detta och började skriva poppigare musik. Även om han senare vid flera tillfällen fått återfall. Om man nu kan kalla det så. Nu ska jag inte sälja in skivor innan ni ens har läst resten men lyssna gärna på albumet Amarok. Eller för den delen dubbelalbumet Incantations.
Set 1
Förmodligen hade de flesta i publiken förväntat sig att bandet skulle börja med kvällens huvudnummer, men det blev Sentinel från Tubular Bells 2 istället. Därefter fick ett stänk från Ommadawn 1 och uppföljaren Return from Ommadawn. Vi fick även höra To France som visserligen en ganska lugn låt i original men här var den om möjligt ännu mer återhållsam.
Moonlight Shadow var ju en klassiker som fortfarande spelas, men den är tämligen långt borta från den tidiga stilen med kompositioner som sträckte sig över hela album. Nu var det poplåtar som gällde men gitarrsoundet kunde man inte ta fel på.
Mike Oldfield eller inte skulle jag säga att resten av setet var. Något kände man igen, men det var faktiskt lite sömnigt och jag hörde tydligt paret som satt bredvid mig kommentera att ”Det var ju rätt tråkigt” och ”Skulle de inte spela Tubular Bells någon gång”.
Set 2
Nu var det äntligen dags för Tubular Bells, och det applåderades hejvilt när det drog i gång. För icke insatta kan jag förtydliga att musiken är uppbyggd med olika teman som vävs in i varandra och byggde upp stämningen. Musiken kräver lite tillvänjning men det betalar sig då musiken tål att lyssnas på om och om igen.
De 50 minuterna framfördes hyfsat efter originalet men jag tyckte nog ändå att det var lite så där ibland. Spelade de fel då? Nej, absolut inte då de lyckades rätt bra med att få fram Mike Oldfields karaktäristiska gitarrsound. Det är ju bara att lyssna på skivan och härma vilket jag åter igen vill understryka var nästan bra.
Robin Smith, kapellmästare/arrangör har jobbat tidigare tillsammans med Mike Oldfield men turnerar numera världen runt och med sitt åttamannaband och ”återupplivar” verket.
Lite tyckande då?
Hade nog förväntar mig lite mer skärpa i musiken då det kändes som de svävade ut lite väl mycket i arrangemangen. De hade dessutom fräckheten att ta bort den grymtande delen i nonsenssången Caveman… Lyssna på sida 2 (LP-versionen) cirka 12 minuter in. Okej, lite nörderi men jag tycker ändå man ska hålla sig till hur det en gång spelades.
Mycket av sången på Oldfields plattor var ju ordlöst mer som aaa-ooo-aaa med snygga melodier. Här kändes det åter lite mer som sångerskan körde hittepå som passade sådär emellanåt. Att musikerna var duktiga betvivlar jag inte, men i min värld fixade de inte att fullt ut göra rättvisa åt Tubular Bells.
Och paret som beklagade sig i första setet satt inte på sina platser när set två började. Om de lämnade bygget eller bytte platser vet jag inte. Tror de gick hem och spelade skivan.
Sista skivtipset för dagen då: Sanctuary med Robert Reed
