Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: En fanfare
Regi: Emmanuel Courcol
Skådespelare: Benjamin Lavernhe, Pierre Lottin, Sarah Suco, Jaques Bonnaffé, Clémence Massart-
Premiär: 2025-02-28
Betyg: 5
Att uppväxt och miljö kan påverka, och ibland till och med övertrumfa ens genetiska förutsättningar är en välkänd tanke. Men när två vitt skilda världar tvingas kollidera och utforska sina gemensamma nämnare, blir det extra intressant. Min oväntade bror är just en sådan berättelse, där två män som vid första anblick inte kunde vara mer olika visar sig dela långt mer än dna.
Den framstående dirigenten Thibaut Desormeax (Benjamin Lavernhe) är van vid en värld av elegans, disciplin och klassisk musik på högsta nivå. Hans liv styrs av noter, symfonier och en orubblig perfektionism. Men när han plötsligt får veta att han har en bror – Jimmy Lecouq (Pierre Lottin), en okonstlad och jordnära man som jobbar i en skolbespisning får hans prydligt uppstyrda tillvaro en rejäl törn.
Bandet håller samman människor
Jimmy bor i den lilla industristaden Walincourt, några mil norr om Paris, ett samhälle präglat av fabriksnedläggningar och arbetslöshet. Arbetarna har gått ut i strejk, och staden dignar under en känsla av hopplöshet. Det enda som fortfarande skapar gemenskap och en känsla av mening är den lokala blåsorkestern, där Jimmy spelar en självklar roll. Här är musiken något helt annat än i Thibauts värld, den är inte en uppvisning i perfektion, utan ett band som håller samman människor när allt annat faller isär.
Vågar utforska relationer och kontraster
Vid första anblick kan Min oväntade bror verka som ännu en i raden av charmiga feelgood-filmer i stil med The Full Monty, där brittiska stålarbetare försöker rädda sin värdighet genom att skapa en kalender i brist på jobb. Det hade varit lätt att dra paralleller och förvänta sig en liknande berättelse, en klassisk “underdog”-saga där en grupp udda individer övervinner hinder tillsammans. Men här tar filmen en annan, nyanserad och överraskande väg.
När Thibaut dras in i Jimmys tillvaro och möter den amatörmässiga men passionerade blåsorkestern, uppstår en historia som inte bara handlar om musik, utan om identitet, gemenskap och vad som verkligen betyder något i livet. Istället för en sentimental berättelse full av enkla lösningar, bjuds vi på en film som vågar utforska relationer och kontraster utan att bli förutsägbar.
Dynamiken känns naturlig
En av filmens styrkor är att flera av skådespelarna redan har en musikalisk bakgrund, vilket gör att orkestern känns autentisk och levande. Istället för att försöka simulera en musikalisk passion finns den naturligt närvarande i varje scen, vilket gör att vi som publik dras in i musiken på ett genuint sätt.
Pierre Lottin briljerar som Jimmy, en karaktär som balanserar mellan råbarkad och hjärtevärmande, med en genuin passion för musiken och den gemenskap orkestern erbjuder. Benjamin Lavernhe gestaltar Thibaut med en subtil elegans, där hans inre ödmjukhet gradvis får ta mer plats. Deras dynamik känns naturlig och utvecklas på ett sätt som gör filmen både trovärdig och engagerande.
Genuin värme som känns
Min oväntade bror är en berättelse som berör, engagerar och stannar kvar. Det är en historia om musik, men också om att hitta hem i en tillvaro där man aldrig trodde sig höra hemma. Den påminner oss om att familjeband kan vara mer än blodsband och att ibland kan en oväntad relation förändra ens liv på ett sätt man aldrig kunnat föreställa sig.
Det är en film som bjuder på både skratt och tårar, men framför allt en genuin värme som känns långt efter att eftertexterna rullat klart.
