Klicka på bilden, för att se hela bilden
Låt mig börja med att konstatera att H.E.A.T både lever och har hälsan. Originalsångaren Kenny Leckremo är ju tillbaka. Sedan fem år tillbaka, icke desto mindre. Comebacken illustrerades också mycket väl på Sweden Rock 2023 då kvintetten för första gången fick chansen att äntra festivalens största scen. Ett taggat energiskt framträdande av vokalisten bidrog att göra denna spelning till en succé.
Samma sak kan sägas om gårdagens gig på Pumpehuset. För visst är Lackremo en tillgång, och någonstans sluts cirkeln kring hans tid i H.E.A.T i den nu aktuella setlisten när alldeles färska Bad Time for Love följs av 1000 Miles, bandets första och enda bidrag till den cirkus som stavas Melodifestivalen 2009.
Var med och byggde upp i tio år
Plötsligt är det som om Erik Grönwalls tio år i H.E.A.T är som bortblåsta. Eller så är det förstås inte. Så kan det inte vara. Helt enkelt för att den forne Idol-vinnaren förutom att vara en ypperlig frontman med imponerande röstresurser var med och byggde upp bandet under en starkt kreativ fas under vilken fyra album såg dagens ljus.
Levererar alltid
Samtidigt handlar det här bandet också om business as usual i betydelsen allt fortgår i oförminskad styrka. Det här är trots allt en väl sammansvetsad enhet som alltjämt tittar framåt med ambition i blicken. Jag vet, efter att ha avnjutit åtminstone ett halvdussin konserter med dessa Upplands Väsby-gossar går det inte att komma ifrån att de alltid levererar. Oavsett vem som nu frontar vid sångmicken.
Adderade energi och personlighet
Dessutom verkar de numera fullvuxna gossarna ha väldigt kul där på scen. Men ändå, en del av mig har svårt att glömma bort Erik Grönwall. Det var han som lyfte bandet mer än några snäpp när han tog över efter Leckremo. Han adderade ytterligare energi och för all del också en väsentlig del personlighet till mixen. Och nyans, för även om mannen hade – och alltjämt har – en enormt stor rockröst, så har han också både förmågan och viljan att nyttja den även i de lägre registren.
Finsnickeri eller kraft
Kom att tänka på detta när ”hans” H.E.A.T-låtar tolkades av kollegan i söndags. Som In and Out of Trouble och den übercatchy – tänk tidiga Bon Jovi här, typ Runaway – Living on the Run. Ska man vara lite krass och grov i formuleringen här hade Erik finsnickeriet medan Kenny går på kraft mest hela tiden. Ändå tillhörde dessa två nummer den lilla skara alster som han visade viss återhållsamhet i.
Till skillnad då från i sådant som Nationwide och Beg Beg Beg där det höga tonläget dominerade och illvrålen kom som på beställning. Vid sådana tillfällen kunde det bli lite tröttsamt på Pumpehuset.
Oemotständlig metaldänga
Sedan påstår jag inte att det alltid är fel att köra rösten likt plattan i mattan. För visst gick satsningen hem också hos mig denna afton. Som i Back to the Rhythm, denna rätt oemotståndliga metaldänga mår mest bara bra av att få en ordentlig genomkörare. Eller också är det helt enkelt bara så att den vokala satsningen låg på exakt rätt nivå här.
På samma sätt skulle samma resonemang kunna appliceras på nya Disaster. Om jag säger att det här var en lika melodiskt (metal)knockande som smart öppningslåt går poängen säkert fram.
Svordomar nyttjas rutinmässigt
Med detta sagt har det säkert också gått fram att H.E.A.T alltjämt har framtiden för sig. Visst, jag har vissa synpunkter på Kenny, och inte bara på sättet rösten nyttjas på, kan tycka att han borde ransonera alla dessa fuck i det i övrigt sympatiska mellansnacket också. Och nej, jag Effekten av allt trevligt han vill säga förtas nämligen när svordomarna bara rullar ut över tungan rutinmässigt. Då ges tjatigheten plötsligt ett ansikte, och samma sak gäller alltså när Kennys röst pressas till bristningsgränsen.
Men för att nu återgå till det här med framtidsutsikterna. Ett gig som det i helgen ger onekligen goda vibbar inför fortsättningen. Dock var det inte svårt att bli åtminstone lite bestört över den rätt kassa tillströmningen av folk. Skulle tippa att högst 200 personer löst biljett.
Missnöjda miner lönar sig inte
Det tedde sig alltså mer än lite märkligt i min bok att konserten flyttats från Pumpehusets stora till lilla salong. Fast som de proffs alla i det här bandet är utnyttjade man det faktum att de nu befann sig i en tämligen liten lokal istället för en halvöde större en trappa upp istället för att sura.
För missnöjda miner lönar sig inte. Lika bra då att odla intimiteten och möjligheten att vara in your face på publiken istället, tycks man ha resonerat. Och mycket riktigt smittade entusiasmen av sig avsevärt på de som var på plats. Så summa summarum; med denna kväll avklarad kunde således ännu ett gediget starkt och icke minst vinnande gig kan läggas till handlingarna i H.E.A.T:s allt tjockare historiebok.
