Klicka på bilden, för att se hela bilden
Ifall man nu varken ville se Mellodelfinal på TV eller Kim Wilde på Slagthuset i Malmö fanns det faktiskt ytterligare ett alternativ. Och det var att ta sig till Folkets Hus i Skurup och avnjuta tre fantastiska band. Progressive Circus i samarbete med Club UFO fick till en riktigt bra kväll med massor med progressiva toner, vackra harmonier och taktskiftningar så det räckte och blev över.
Publik fanns där, men synd att det inte fler tog tillfället i akt att uppleva detta då det var långt ifrån fullsatt. Trevligt dock att det även fanns utländska fans som tagit sig dit.
Soniq Circus – modern Progrock
Vår capeklädde gitarrist, tillika sångare som dessutom är Mr. Progressive Circus himself önskade publiken välkomna och inledde med den lite dramatiska och drivande The I of the Storm från nyaste plattan som precis har släppts. sLet the Game Begin var ett långt epos med många teman som avlöste varandra. Tar nog ett antal lyssningar innan man kan nynna på detta. Med setlisten tillhanda konstaterade jag att samtliga kvällens låtar de framförde var från Cursed Cruise som nya plattan heter.
Bra driv från nya plattan
Det var duktiga musiker och Alexander Abrahamsson har en bra och vass sång. Han var dessutom flitig med att använda ko-klockan som gav ett extra driv. The Last Casuality var lite av en rockballad med höga toner både från sång och gitarr. De avslutande med The Accident som det svängde rejält om. Många taktskiftningar och olika teman men inget negativt med det. Tvärtom. Lite spännande spökröster höjde stämningen ytterligare.
Atlas – prog från svunna tider
Malmöbandet Atlas släppte albumet Blå Vardag 1979, men jag lyckades aldrig se bandet live då. Inte heller återföreningen 2016 var jag på plats så det var nu eller aldrig. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men det här var riktigt bra. Välskriven musik som verkligen andades 70-tal. De brukar jämföras med Kaipa och Bo Hansson. Jag fick även vibbar till Triumvirat och band som Hatfield & The North.
Tidlös musik
De inledde med Hemifrån, som hade snygga orgelslingor och underbara gitarrmelodier. Tusan vad detta var bra. Jag har inte fått grepp om hur mycket och ofta de repar och spelar men det här lät som om de aldrig gjort något annat. Lights of Life uppfattade jag att nästa låt hette, och det var en helt ny låt som aldrig spelats live tidigare. Kul att den var helt tidlös då den lika gärna kunde skrivits för 45 år sen. Vem vet de kanske sitter o filar på ett nytt album?
Dubbla keyboardister
Vidare med ett ganska fusionjazzigt nummer med titeln Uno, som var behagligt att sluta ögonen till och bara lyssna. Titeln Sebastian D.Y. antydde att det hela var inspirerat av Bach. Och det var lite åt det hållet. Många tvära kast och de två keyboardisterna fick jobba på bra. Ja, intressant sättning faktiskt. Snygga gitarrsolon av Janne Persson. Och flöjt i slutet av låten gjorde det inte sämre.
Målande musik
Det bara rullade på och spännande teman målades upp inför våra ögon och framför allt våra öron. De avslutade med God Stämmning en soft komposition. Ingen låt som finns på deras platta så de har bevisligen skrivit mer än de låtar som finns utgivna på den första vinylen. Att få uppleva det här bandet live var verkligen kul och överraskande bra.
Beardfish -galet skickliga musiker
Kvällens headliner får man ändå säga även om det var väldigt bra från de andra banden. Jag hade turen att uppleva det här bandet live 2015 på Progressive Circus i Helsingborg, och de golvade mig fullständigt med deras musikaliska nivå.
Splittring och återförening
Bandet spittrades kort därefter men förra året var det dags att åter släppa en skiva under namnet Beardfish, vilket vi tackar för. Vår frontman Rickard Sjöblom har inte legat på latsidan och när han inte kör under egen flagg spelar han med det engelska bandet Big Big Train. Eller så släpper han plattor under egen namn.
Rejält sväng och medryckande driv
Den inledande And The Stone Said: If I Could Speak från albumet Mammoth var med sitt hammonddriv en grym öppning och det svängde rejält från första sekund. Att inleda med en 15 minuter lång låt uppskattas alltid. Den jazzfusionistiska Baltzar Brooms var tydligen en ny låt. Oavsett var den med sitt upptempo klart medryckande. Elpiano gav den en touch av Mahavishnu Orchestra.
Mycket från nya plattan
Titellåten på senaste plattan Beating Hearts är en litet vemodigt stycke (fast det blev mer och mer tryck i låten allt eftersom…), och här fick vår frontman visa att han är en minst lika skicklig på gitarr som keyboards. Out in the Open, även den från nya plattan drog i gång och man bara drunknade i snygga melodier och medryckande teman. Basistens driv på sina ställen, när han pumpade snabba toner var riktigt fräckt. Vet inte om de körde hela låten men den är ju typ 20 minuter på albumet. Även Ectotone var från nya plattan, likaså den medryckande Torrential Downpour.
Detta var egentligen sista låten men de klappades självklart in och extranumret blev Green Waves där de rockade på rejält. Schysst avslut.
Och lite sammanfattning på detta då?
Tre bra band som med var sin stil gjorde att det inte blev tråkigt en sekund. Soniq Circus med sin modernare prog mot Atlas som framförde sin 70-talsprog med total övertygelse. Beardfish toppade allt och med deras progressiva sväng med influenser både från fusion, jazz och gudvetvad. Ja, det var nog en dos av Zappa med.
